söndag 6 juli 2008
Bortsnäppta bobbor
När jag ser folk peta näsan offentligt och sedan snäppa iväg bobben i okänd riktning, börjar jag fundera på, att tänk om man hade samlat alla dessa snorbobbor, alla dessa miljoner snorkråkor, i ett berg. Hur stort skulle det berget vara, och hur äckligt hade inte det varit? Var tar alla bortsnäppta bobbor vägen?
lördag 5 juli 2008
Tortano to be
Och det blev ett fantastiskt "köttbröd" fyllt av prosciutto, mozzarella, kalamataoliver och basilika. Ska ta en kyddamad strax.
fredag 4 juli 2008
Ränneskitan gjorde susen!
Sprang rakt i armarna på min uppspelte vän från inlägget nedan - HAN FICK JOBBET! Klappar mig själv på axeln och njuter av att ha hjälpt till en liten ynka bit iallafall. Det känns superhärligt!
Två koppar kaffe och ränneskita
Jag är referens åt en god vän.
Jag känner mig både utvald och hedrad men samtidigt prestationsångest och svindel. Han är ju så bra! Och jag måste lyckas förmedla det på ett så fördelaktigt sätt som möjligt. Inte så att jag normalt sett har formuleringssvårigheter, men det känns viktigt det här. Jag har små gula lappar fullklottrade med bra buzzwords, seriösa superlativ och plats för plötsliga frågor. Det är nästan lika nervöst som att gå på intervju själv. Två koppar kaffe och ränneskita.
Jag känner mig både utvald och hedrad men samtidigt prestationsångest och svindel. Han är ju så bra! Och jag måste lyckas förmedla det på ett så fördelaktigt sätt som möjligt. Inte så att jag normalt sett har formuleringssvårigheter, men det känns viktigt det här. Jag har små gula lappar fullklottrade med bra buzzwords, seriösa superlativ och plats för plötsliga frågor. Det är nästan lika nervöst som att gå på intervju själv. Två koppar kaffe och ränneskita.
torsdag 3 juli 2008
På min gata i stan
Det är alltid ett vemod i att vara sist kvar i stan. Sammanhanget man befinner sig i glesas ut tills man nästan blir osynlig. Känslan av att alla andra har planer. Samtidigt tycker jag att Stockholm är som skönast när man är ensam på trottaren och asfalten ångar av värme. Livsrum i stan. Det börjar nu. Vemodets njutning.
onsdag 2 juli 2008
Dagens Stepford
Två plåtar Polly-muffins, två plåtar rosa sega franska maränger, åtta laggar pannkakor,två matsäckar packade.
På jakt efter den tid som flytt
En strimma doft av tantparfym i rulltrappan. En doft av tvål och 4711.
Och swischt är jag tillbaka i min mormors damfrisering, där tanterna kom med sina lila hår och skulle få dem lagda. Varje vecka. Det var blå läggningsvätska och tångondulering över öppen gaslåga. Permanenter. Schamponeringar. Papiljotter. Och så mormor i sin rock och trätofflor. Där doftade det pudrig tantparfym och helt och rent av tvål. Där befann jag mig ofta, lätt febrig, och insöp doften av en svunnen tid.
Och swischt är jag tillbaka i min mormors damfrisering, där tanterna kom med sina lila hår och skulle få dem lagda. Varje vecka. Det var blå läggningsvätska och tångondulering över öppen gaslåga. Permanenter. Schamponeringar. Papiljotter. Och så mormor i sin rock och trätofflor. Där doftade det pudrig tantparfym och helt och rent av tvål. Där befann jag mig ofta, lätt febrig, och insöp doften av en svunnen tid.
Tidsodyssé
Kom över bok i antikvariat, tio spänn, boken om Ediths* liv. Min favoritpoet, mina tonårs själsliga ångests musa. I Ipoden Vaya con Dios från åttionio. På kroppen en liten rutig blus som föranledde kommentarer om femtiotal.
En tidsodyssé såhär på onsdagen.
*Edith Södergran
En tidsodyssé såhär på onsdagen.
*Edith Södergran
tisdag 1 juli 2008
Sommarväder
Vad är det för ett land där barnen, alldeles mitt i sommaren, går klädda i galonbyxor, jackor och sydväst? Där dom vuxna dock härdar ut med sina vita kallnoppiga soltörstande ben i sommarshortsen.
Mitt i sommaren och mulet är mer regel än undantag. Axlarna hinner aldrig slappna av så mycket av värmelindat välbehag att det når in i själen. Alltid detta tvivel, detta mentala bagage, denna väska, fullpackad med extrakläder, stövlar, galonisar. Alltid den mentala förberedelsen på kyla, regn och inställda grillningar, bröllopsfest under presenning, ösregn i midsommarsillen. Vi tar en nubbe till och låtsas som ingenting. Håller god min, men fryser inombords.
Det var först efter tre, fyra veckor i fjärran östern som den konstanta värmen ristades in i mitt kroppsminne. Som värmen verkligen trängde allra längst in, och gjorde livet lätt. Enda sällskapet en solhatt.
Alla borde få ha det så. Det är synd om svensken.
Mitt i sommaren och mulet är mer regel än undantag. Axlarna hinner aldrig slappna av så mycket av värmelindat välbehag att det når in i själen. Alltid detta tvivel, detta mentala bagage, denna väska, fullpackad med extrakläder, stövlar, galonisar. Alltid den mentala förberedelsen på kyla, regn och inställda grillningar, bröllopsfest under presenning, ösregn i midsommarsillen. Vi tar en nubbe till och låtsas som ingenting. Håller god min, men fryser inombords.
Det var först efter tre, fyra veckor i fjärran östern som den konstanta värmen ristades in i mitt kroppsminne. Som värmen verkligen trängde allra längst in, och gjorde livet lätt. Enda sällskapet en solhatt.
Alla borde få ha det så. Det är synd om svensken.
måndag 30 juni 2008
Pappamyten
Johan Croneman skriver självkritiskt om papparollen och hur otroligt lite som faktiskt har hänt de senaste decennierna. Fast vi vill tro att massor har hänt. Att Sverige är framsynt och jämställt. Och han skriver så klarsynt om vad det egentligen handlar om, pappors ovilja att vara hemma, mammors svårigheter att släppa in, familjers "val" och bortförklaringar, föräldraförsäkringen som knäckfrågan och bullshitförklarandet av begreppet kvalitetstid. Sånt som man som kvinna har svårt att säga utan att få höra att man är cynisk, bitter och rabiat.
Läs artikeln.
Läs den läs den läs den!
Och tack Malinka, där jag först fann länken.
Läs artikeln.
Läs den läs den läs den!
Och tack Malinka, där jag först fann länken.
Backspegel
Lite 'nionde insiktskt', en diskussion jag nyss hade och ett blogginlägg jag just läste föranleder ett eget inlägg nu.
Jag växte upp som ensambarn till två något äldre föräldrar. Med en mamma som är något elitistiskt lagt i kombo med ett smått hysteriskt överbeskydd togs jag naturligtvis ur den kommunala förskolan och in hos privat dagmamma i stan samt Montessori. Inget ont om det, jag älskade både dagmamman och Montessori. När jag fyllde sex tyckte mamma att jag, eftersom jag kunde både läsa och multiplicera, skulle börja skolan. Av två skolor att välja på, varav vi tillhörde den gamla, skulle det förstås röras upp himlar och jordar för att jag skulle hamna i den nya. Och alltså börjar jag, sex år gammal, skolan tillsammans med en massa sjuåringar, som samtliga gått tillsammans åratal på den kommunala förskolan.
Det var en skitklass. En skitskola. En skitort. En lågintellektuell nyrik mörkblå och bedövande vacker inramning till familjer som ville ge sina barn något. Oklart vad.
En sak vet jag. Jag ville bara vara som alla andra.
Nog begriper jag att mamma ville mitt bästa. Men det en vuxen tror vara bäst är inte alltid, ganska sällan faktiskt, det som ur ett barns perspektiv är bäst.
Och i samma anda som Klaus kör vi ett annat upplägg här. Två barn, alltid nån att leka och bråka med, prioriterad närhet, kommunal förskola, social samvaro, stora nätverk. Ingen kan garantera vad backspegeln visar. Men vi anstränger oss inte för att tro att "det bästa" står att finna i dyra privatskolor eller långväga resor till särskilda institutioner.
Jag växte upp som ensambarn till två något äldre föräldrar. Med en mamma som är något elitistiskt lagt i kombo med ett smått hysteriskt överbeskydd togs jag naturligtvis ur den kommunala förskolan och in hos privat dagmamma i stan samt Montessori. Inget ont om det, jag älskade både dagmamman och Montessori. När jag fyllde sex tyckte mamma att jag, eftersom jag kunde både läsa och multiplicera, skulle börja skolan. Av två skolor att välja på, varav vi tillhörde den gamla, skulle det förstås röras upp himlar och jordar för att jag skulle hamna i den nya. Och alltså börjar jag, sex år gammal, skolan tillsammans med en massa sjuåringar, som samtliga gått tillsammans åratal på den kommunala förskolan.
Det var en skitklass. En skitskola. En skitort. En lågintellektuell nyrik mörkblå och bedövande vacker inramning till familjer som ville ge sina barn något. Oklart vad.
En sak vet jag. Jag ville bara vara som alla andra.
Nog begriper jag att mamma ville mitt bästa. Men det en vuxen tror vara bäst är inte alltid, ganska sällan faktiskt, det som ur ett barns perspektiv är bäst.
Och i samma anda som Klaus kör vi ett annat upplägg här. Två barn, alltid nån att leka och bråka med, prioriterad närhet, kommunal förskola, social samvaro, stora nätverk. Ingen kan garantera vad backspegeln visar. Men vi anstränger oss inte för att tro att "det bästa" står att finna i dyra privatskolor eller långväga resor till särskilda institutioner.
Elofska betraktelser
Idag har Elof namnsdag.
När jag träffade maken för snart tretton år sen hade jag aldrig reflekterat över namnet.
Det är hans favoritnamn. Efter en djupt älskad morfar.
Det var nästan bestämt att om vi fick en son skulle han heta Elof.
Jag nojjade för "Loffe".
Det blev Knut. Knut Elof. Och Marcus Elof.
Älskade lill-Elof!
Älskade stor-Elof!
En bra dag att fira halvårsfödelsedag på, när man annars fyller år i december.
Dessutom fyller Knut Elofs gudmor år samma dag. Ett tecken på samhörighet.
Trodde jag. Nu blev det inte så. Ett litet styng i magen.
När jag träffade maken för snart tretton år sen hade jag aldrig reflekterat över namnet.
Det är hans favoritnamn. Efter en djupt älskad morfar.
Det var nästan bestämt att om vi fick en son skulle han heta Elof.
Jag nojjade för "Loffe".
Det blev Knut. Knut Elof. Och Marcus Elof.
Älskade lill-Elof!
Älskade stor-Elof!
En bra dag att fira halvårsfödelsedag på, när man annars fyller år i december.
Dessutom fyller Knut Elofs gudmor år samma dag. Ett tecken på samhörighet.
Trodde jag. Nu blev det inte så. Ett litet styng i magen.
Killing my darlings
Efter att ha laddat över den till min Ipod har jag lyssnat på den tjugo gånger.
Det är nånting med hennes röst.
Håret på armarna reser sig.
Det är nånting med hennes röst.
Håret på armarna reser sig.
lördag 28 juni 2008
fredag 27 juni 2008
Göken som bor hos oss
Jag: -"Nu ska du sova. Natti natti, här är nappen och Doris och Kaninis."
Dottern: -"Nä."
Jag: -"Nä..?"
Dottern: -"Mat. Nam nam nam."
Jag: -"Mat..?"
Dottern: -"Mmm. Mat. *tystnad* "NAM NAM NAM!"
Dottern: -"Nä."
Jag: -"Nä..?"
Dottern: -"Mat. Nam nam nam."
Jag: -"Mat..?"
Dottern: -"Mmm. Mat. *tystnad* "NAM NAM NAM!"
Kvinnors sociala ansvar
Ny insamling på dagis. Den tredje för sommaren.
Presenter ska kommas på, inhandlas, överräckas och samlas in pengar för.
Det mailas. Det viskas vid hämtningar och lämningar. I parken efter dagis.
Oviljan är en sak. Att det nästan alltid är samma personer som tar initiativ.
Men det jag inte begriper. Det som retar gallfeber. Det som gör att jag backar.
Alltid mammor.
Alltid alltid alltid mammorna.
Som viskar, som nickar i samförstånd, som pratar.
Omsorgen, planeringen, det sociala ansvaret.
(Jo förresten, en gång var det två lattepappor som stod för fiolerna.
Den ena är jag gift med. Den andra har en glassbar på jobbet.)
Presenter ska kommas på, inhandlas, överräckas och samlas in pengar för.
Det mailas. Det viskas vid hämtningar och lämningar. I parken efter dagis.
Oviljan är en sak. Att det nästan alltid är samma personer som tar initiativ.
Men det jag inte begriper. Det som retar gallfeber. Det som gör att jag backar.
Alltid mammor.
Alltid alltid alltid mammorna.
Som viskar, som nickar i samförstånd, som pratar.
Omsorgen, planeringen, det sociala ansvaret.
(Jo förresten, en gång var det två lattepappor som stod för fiolerna.
Den ena är jag gift med. Den andra har en glassbar på jobbet.)
Teamwork
Två puttrande degar.
Två människor som ordlöst förstår vad som behövs göras.
När maken gled in halv elva igårkväll slank han intuitivt in i köket och scannade surdegsfronten.
Några minuter senare stod vi båda och rörde i varsin skål, hällde i mjöl och plastade in.
Ingen hade ännu talat.
Två människor som ordlöst förstår vad som behövs göras.
När maken gled in halv elva igårkväll slank han intuitivt in i köket och scannade surdegsfronten.
Några minuter senare stod vi båda och rörde i varsin skål, hällde i mjöl och plastade in.
Ingen hade ännu talat.
Veckomail från dagis - eller "Att bo med barn i stan"
"Hej!
Vi har haft en härlig vecka med en liten skara barn. Vi har gjort många småutflykter runt vår hembygd och begett oss till regnskogen i Hagaparken och beskådat vackra fjärilar och färggranna koifiskar.
Nästa vecka blir det två utflykter (onsdag och torsdag) med matsäck. Hoppas att det inte är till besvär. En av dagarna beger vi oss till 4H- gården vid Stora skuggan, den andra lämnar vi något öppen då den är väderberoende.
Ha en härlig helg!
Hälsningar Sjöhästarna"
Vi har haft en härlig vecka med en liten skara barn. Vi har gjort många småutflykter runt vår hembygd och begett oss till regnskogen i Hagaparken och beskådat vackra fjärilar och färggranna koifiskar.
Nästa vecka blir det två utflykter (onsdag och torsdag) med matsäck. Hoppas att det inte är till besvär. En av dagarna beger vi oss till 4H- gården vid Stora skuggan, den andra lämnar vi något öppen då den är väderberoende.
Ha en härlig helg!
Hälsningar Sjöhästarna"
torsdag 26 juni 2008
Ljuva nätter kastanjetter
Igår, när maken la barnen själv, somnade båda kvart i sju.
Idag, när jag lägger båda barnen själv, är båda fortfarande vakna.
Det är ett vansinnesscenario:
19:12 -"Nä, nu slutar vi kasta råttor och bajskorvar och dricker lite välling!"
19:30 -"Nu är det tandborsting och natti natti, hörrni, hopp i säng!"
19:41 Carla: "Nä-ä. Ite sova. Itta stol å sova."
19:45 Knut: "Mamma! Ge mig råttan och bajskorven!"
19:48 Carla: "Nä-ä. Stå skåpet. Sova."
20:02 Knut: "Jag måste bajsa!"
20:05 Carla: "Åttå bajsa! Pottan bajsa!"
20:08 Knut: "Mamma! Jag vill ha tre tennisbollar i sängen!"
20:10 Carla: "Å? Nä-ä sova. Rycka dörr!"
20:12 Knut: "Mamma, Carla står upp i sängen. Får man det?"
20:13 Carla: "Mamma unga! Unga sång!"
20:19 Knut: "Mammaaa. Får man mer välling eller?"
20: 19 Carla: "ÅTTÅ ME! Åttå me älling!"
20:30 Knut: "Mamma! Ställ min flaska på bordet. Nä, inte på DET bordet, det andra."
20:32 Carla: "Åttå tälla MIN laska!"
20:40 Knut: "Får man gå till dagis nu?"
20:43 Carla: "Appen! Appen!"
20:50 Knut: "Herr Olsson hade en bajsagård, ia ia lej!"
20:51 Carla: "Åttå bajs! Ia ia eeeej!"
20:58 To be continued
NEJ, kära make, det är INTE en bra idé att du 'stannar till' på Piastowska på vägen hem från flyget ikväll.
Idag, när jag lägger båda barnen själv, är båda fortfarande vakna.
Det är ett vansinnesscenario:
19:12 -"Nä, nu slutar vi kasta råttor och bajskorvar och dricker lite välling!"
19:30 -"Nu är det tandborsting och natti natti, hörrni, hopp i säng!"
19:41 Carla: "Nä-ä. Ite sova. Itta stol å sova."
19:45 Knut: "Mamma! Ge mig råttan och bajskorven!"
19:48 Carla: "Nä-ä. Stå skåpet. Sova."
20:02 Knut: "Jag måste bajsa!"
20:05 Carla: "Åttå bajsa! Pottan bajsa!"
20:08 Knut: "Mamma! Jag vill ha tre tennisbollar i sängen!"
20:10 Carla: "Å? Nä-ä sova. Rycka dörr!"
20:12 Knut: "Mamma, Carla står upp i sängen. Får man det?"
20:13 Carla: "Mamma unga! Unga sång!"
20:19 Knut: "Mammaaa. Får man mer välling eller?"
20: 19 Carla: "ÅTTÅ ME! Åttå me älling!"
20:30 Knut: "Mamma! Ställ min flaska på bordet. Nä, inte på DET bordet, det andra."
20:32 Carla: "Åttå tälla MIN laska!"
20:40 Knut: "Får man gå till dagis nu?"
20:43 Carla: "Appen! Appen!"
20:50 Knut: "Herr Olsson hade en bajsagård, ia ia lej!"
20:51 Carla: "Åttå bajs! Ia ia eeeej!"
20:58 To be continued
NEJ, kära make, det är INTE en bra idé att du 'stannar till' på Piastowska på vägen hem från flyget ikväll.
onsdag 25 juni 2008
Svar JA
Ett hav av uppklädda tjejer, damer, kvinnor, tanter,
och så en handfull djärva män.
Den var bra.
Fantastisk rentav!
Och ändå är jag ingen hängiven SATC:are.
Jag njöt iallafall varje sekund, munnen full av sura bilar och Loka smultron.
Kläderna, miljön, replikerna!
och så en handfull djärva män.
Den var bra.
Fantastisk rentav!
Och ändå är jag ingen hängiven SATC:are.
Jag njöt iallafall varje sekund, munnen full av sura bilar och Loka smultron.
Kläderna, miljön, replikerna!
Sommarsjukor
En hemma med sprall-feber.
Second one hemringd från dagis idag vid lunchtid.
Bryter hastigt upp från mötet, frågande japan, sluddrar "ill daughter, you know",
rafsar ihop papper och dator,
hämtar sprallfeberfisen på makens jobb, "det luktar fis på pappas jobb",
ställer in möten och träffar.
Nu febersover lillasyster, sprallfeberfisen gottar sig i soffan med Tom&Jerry och bokstavskex. Ömma modern ska strax fläta ihop benen med kexkillen och halvsluta ögonen en sekund.
Second one hemringd från dagis idag vid lunchtid.
Bryter hastigt upp från mötet, frågande japan, sluddrar "ill daughter, you know",
rafsar ihop papper och dator,
hämtar sprallfeberfisen på makens jobb, "det luktar fis på pappas jobb",
ställer in möten och träffar.
Nu febersover lillasyster, sprallfeberfisen gottar sig i soffan med Tom&Jerry och bokstavskex. Ömma modern ska strax fläta ihop benen med kexkillen och halvsluta ögonen en sekund.
tisdag 24 juni 2008
Summer time and the living is easy
Rosévin och Allsång på Skansen,
Schweizernöt och Morden i Midsomer.
Sommartid hos Tjockalocka.
Schweizernöt och Morden i Midsomer.
Sommartid hos Tjockalocka.
måndag 23 juni 2008
Hen
Annica är upprörd över att någon varit korkad nog att inte se att hennes rosaklädda barn var en flicka. Någon måste vara färgblind! Det må vara hänt.
Men jag förundras.
Varför blir man upprörd över sånt? För det första ser skalliga ettåringar ganska lika ut för en oinvigd. För det andra tyder det väl snarare på fördomsfrihet, att personen ifråga inte direkt förutsätter att "den i rosa är en tjej".
Och vadan detta manifesterande?
Varför är det viktigt att visa att: Detta är en tjej! Detta är en kille!
Vad vill man med det? Jag har så otroligt svårt att förstå. Så snälla förklara.
För barnen lider ju knappast av att bli sedda som enbart barn, eller tagna för snopp eller snippa. Det är ju uppenbart att det ligger hos föräldrarna. Vad är det nu fru Kaos brukar säga... "Offra barnen för att försvara en värdegrund". Det gäller tydligen inte bara feminister.
Men jag förundras.
Varför blir man upprörd över sånt? För det första ser skalliga ettåringar ganska lika ut för en oinvigd. För det andra tyder det väl snarare på fördomsfrihet, att personen ifråga inte direkt förutsätter att "den i rosa är en tjej".
Och vadan detta manifesterande?
Varför är det viktigt att visa att: Detta är en tjej! Detta är en kille!
Vad vill man med det? Jag har så otroligt svårt att förstå. Så snälla förklara.
För barnen lider ju knappast av att bli sedda som enbart barn, eller tagna för snopp eller snippa. Det är ju uppenbart att det ligger hos föräldrarna. Vad är det nu fru Kaos brukar säga... "Offra barnen för att försvara en värdegrund". Det gäller tydligen inte bara feminister.
Skitjobbigt
Varför hänger dom toastolarna så högt upp att man inte når ner med benen? Det känns helt sjukt att sitta och bajsa med benen dinglande från hög höjd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)