Det låter hemskt men så var det

Då: Fälleben, knuffar, kasta upp nycklarna på lamporna i rasthallstaket, blockera hemvägen med sina cyklar, röka&kröka, glåpord, spottloskor framför fötterna, porrtidningsbilder uppsatta på insidan av skåpen, skrämsel. En gång när jag var 13 fick jag nog av att bli stoppad på väg hem. Jag slog en av dom med öppen handflata över kinden. Han blev först paff, sen svart i ögonen av ilska och förödmjukelse, sen slog han tillbaka.
Såna var många av killarna i min grundskolesklass.

Nu: Småbarnsfarsor som jag ser på Facebook. Flera har nya, lite 'finare' efternamn, kanske tagit hennes. Dom går och kollar på dotterns ridning, klappar en katt, håller en bebis, är mjuka i blicken. Skriver statusar som 'fredagsmys med gumman' och annat gulligt. Verkar på det hela taget helt normala. Minns förmodligen inte att det fanns många räddögda, kränkta flickor i klassen. Minns med säkerhet inte att det berodde på dom.

Jag undrar om dom tänker på det nångång. Det genererar så mycket känslor i mig. Det säger mig att barn inte fattar konsekvensen av saker och ting. Det säger mig att hålla ett öga på mina egna barn när dom kommer i den åldern.

Konserten...

...var en märklig historia, men det beror inte på Jakob.
Berättar mer sen.

Tidsodyssé

Kom över bok i antikvariat, tio spänn, boken om Ediths* liv. Min favoritpoet, mina tonårs själsliga ångests musa. I Ipoden Vaya con Dios från åttionio. På kroppen en liten rutig blus som föranledde kommentarer om femtiotal.

En tidsodyssé såhär på onsdagen.

*Edith Södergran

Gåshud

Min gamla tonårsidol bloggar.
Han gör det, och han gör det riktigt bra.
Men det känns ändå märkligt på nåt vis.
Samma känsla som när jag hamnade brevid Richard Herrey på inspelningen av IDOL2007.
Jaha liksom.
Hade det varit för tjugo år sen hade jag dött.
Nu rycker jag på axlarna men ler åt livets perspektivförskjutning.

Niklas Strömstedts "En gång i livet" (EMI 1989) måste vara en av de bästa skivorna ever. Min ligger sönderspelad och nerpackad i nån flyttlåda längst in på vinden. Jag tror inte ens den existerar på CD.

Jag kan fortfarade i huvudet förnimma duetten med Anneli Rydé och få gåshud.