Vad är det för ett land där barnen, alldeles mitt i sommaren, går klädda i galonbyxor, jackor och sydväst? Där dom vuxna dock härdar ut med sina vita kallnoppiga soltörstande ben i sommarshortsen.
Mitt i sommaren och mulet är mer regel än undantag. Axlarna hinner aldrig slappna av så mycket av värmelindat välbehag att det når in i själen. Alltid detta tvivel, detta mentala bagage, denna väska, fullpackad med extrakläder, stövlar, galonisar. Alltid den mentala förberedelsen på kyla, regn och inställda grillningar, bröllopsfest under presenning, ösregn i midsommarsillen. Vi tar en nubbe till och låtsas som ingenting. Håller god min, men fryser inombords.
Det var först efter tre, fyra veckor i fjärran östern som den konstanta värmen ristades in i mitt kroppsminne. Som värmen verkligen trängde allra längst in, och gjorde livet lätt. Enda sällskapet en solhatt.
Alla borde få ha det så. Det är synd om svensken.
4 kommentarer:
Du måste nog flytta dit ;)
Har precis tagit en kaffe efter lunchen i Vanadisrondellen - det var varmt ända in i själen!
S: Ja. Men igår spöregnade det. Haglade faktiskt. Galet.
Svinkallt jämt. Jag har idag lagt av fleecetröjan men behåller sjalen på om halsen. Man vet aldrig när vädret slår om...
Jag vet, alldeles galet! Såg SATC igår, inget bubbel men en massa tårar och skratt. Så härligt ytligt och ändå känslomässigt!
Skicka en kommentar