Backspegel

Lite 'nionde insiktskt', en diskussion jag nyss hade och ett blogginlägg jag just läste föranleder ett eget inlägg nu.

Jag växte upp som ensambarn till två något äldre föräldrar. Med en mamma som är något elitistiskt lagt i kombo med ett smått hysteriskt överbeskydd togs jag naturligtvis ur den kommunala förskolan och in hos privat dagmamma i stan samt Montessori. Inget ont om det, jag älskade både dagmamman och Montessori. När jag fyllde sex tyckte mamma att jag, eftersom jag kunde både läsa och multiplicera, skulle börja skolan. Av två skolor att välja på, varav vi tillhörde den gamla, skulle det förstås röras upp himlar och jordar för att jag skulle hamna i den nya. Och alltså börjar jag, sex år gammal, skolan tillsammans med en massa sjuåringar, som samtliga gått tillsammans åratal på den kommunala förskolan.

Det var en skitklass. En skitskola. En skitort. En lågintellektuell nyrik mörkblå och bedövande vacker inramning till familjer som ville ge sina barn något. Oklart vad.

En sak vet jag. Jag ville bara vara som alla andra.
Nog begriper jag att mamma ville mitt bästa. Men det en vuxen tror vara bäst är inte alltid, ganska sällan faktiskt, det som ur ett barns perspektiv är bäst.

Och i samma anda som Klaus kör vi ett annat upplägg här. Två barn, alltid nån att leka och bråka med, prioriterad närhet, kommunal förskola, social samvaro, stora nätverk. Ingen kan garantera vad backspegeln visar. Men vi anstränger oss inte för att tro att "det bästa" står att finna i dyra privatskolor eller långväga resor till särskilda institutioner.