Återuppstånden

Jo, jag överlevde.
Men jag var nära avgrundens rand ett par gånger.
Det som räddade mig var vädret.
Och mormors solgård.

Men det är med sorg i hjärtat man konstaterar att ens en gång så allvetande så vitala och trygga pappafamn har åldrats till en rädd och spröd liten fågel som ständigt oroar sig över dagens datum och nattens annalkande.

Och att man saknar gemensamma värdegrunder med sin egen mamma. Och följdaktligen inte har något att samtala om. Utöver den nyinköpta bilen, den förestående flytten till det alldeles för dyra guarded community-boendet som jag på okända grunder enligt mormor missunnar henne. (Nej, det gör jag verkligen inte. Tvärtom. Men det är konstiga prioriteringar.) Inte en fråga till dottern. Vet hon vad jag gör, vad jag tänker? Jag tror hon är rädd för att fråga. Eller bara ointresserad.

Barnen har haft det bra. Vattenlek och utelek och mormors bortskämdheter med bullar och godis. Trött snusade trio i sängen om natten.

Ja, jag kan göra det igen.
Men det dröjer ett tag.

Orken.

Orken.