Kände mig balanserad.
Har just läst ut "Livet i familjen" och läst om "Ditt kompetenta barn".
Övar mig i att vara autentisk. Det går ganska bra. Vi har kontroverser, men dom är just nu hanterbara.
Tills kvällens läggdags. Längtan efter att snorungen ska somna blir för stark.
Efter två timmars sängsnurr (jo, han sov ju 'sjukmiddag' idag) med tvåminutersintervall av rop och tjat inifrån rummet kände jag hur den svarta vreden rann över.
När gnällropen till slut även väckte lillasyster transformerades den ömma modern från balanserad Juuliansk lärljunge till vansinnig skrikväsande vredesvampyr.
Jag känner mig inte särdeles stolt.
3 kommentarer:
Aha, du är mänsklig alltså! Så skönt att höra. :o)
Men jag håller med dig; man är aldrig eller sällan beredd på de där egna fallen.
Jag har märkt att de där fallen tenderar att bli tvärare om man tidigare ansträngt sig för att vara mer balanserad än vad man egentligen är.
Att vara direkt är inte fel. Alla är vi ju människor.
...sen är det ju det där med den DESPERATA tröttheten. Hos föräldern alltså. Den tar inte Juul i beaktande.
Skicka en kommentar