Ibland, när jag tror att jag befinner mig i en Kafka-värld
måste jag nypa mig hårt i armen och tänka på alla dessa
jag känner för vilka en jämställd värdegrund är lika självklart som luften vi andas.
Som vet hur strukturerna hänger ihop, hur orsak ger verkan och hur vi alla spelar en viktig roll, inte bara för oss själva och våra barn, men som en kugge i det stora systemet och normbildandet.
Som jag kan diskutera med utan att först behöva förklara tusen gånger att jorden är rund.
Jag vet att rädsla är nära besläktat med okunskap.
Och det är bara rädda hundar som bits.
För jösses vilka rabiesbett man får - fördomsfulla okunniga slag under bältet - av kvinnor som tror att feminister vill dom illa, att feminister är egoister, att feminister vill barnen illa och att dom dessutom hatar alla pappor.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Mest blir jag ledsen.
För deras skull.
Och vår.
Och för barnens, våra barn, som kommer växa upp som ytterligare en generation där mamman är en mer självklar vårdnadshavare än pappan och där kvinnor förmodligen fortfarande kommer att missgynnas på arbetsmarknaden och män missgynnas i förhållandet till sina barn.
Men ni ska veta en sak.
Jag slutar aldrig.
14 kommentarer:
Da da da da da da da da - BATMAN!!!
You go girl! Förbannat bra bloggare. Hit kommer jag tillbaka.
- bästa hälsningar Huskorset
Fast här tycker jag nog att du är farligt nära ett påhopp av människor som ser saker från en annan horisont än vad du själv gör...
Ja du.
Att ropa "påhopp" vet vi från andra ställen är ett effektivt sätt för att undvika debattera med sakargument.
Om jag skulle göra detsamma varenda gång någon kallar mig en rabiat manshatande karriärmorsa som inte kan älska mina barn, då skulle jag inte få göra annat.
huskorset: Thanx!
Hosanna: Jag tror att Anna tål det, hon och jag har haft våra duster förut, och hon brukar länka till mig också. Vad är det du tolkar som "påhopp"?
malinka: Tack. Du säger sånt som jag inte orkar. På ett smidigare sätt.
Jennie; jo, nog tror väl även jag att hon tål det :) men att bara rädda hundar bits kändes inte helt renhårigt i sammanhanget... men det är ju min tolkning. Jag kan i o f s se det goda i din kamp men för min del blir det fel när barnen blandas in eller att familjefrågor blir samhällsfrågor.
Barnen blir ju äldre än tre år och att papapn inte traskar runt hemma de första åren behöver ju inte innebära att han inte tar sitt ansvar öve tid.
Att mammor väljer att jobba och låta männen vara hemma stör mig inte det minsta. Var och en gör det som passar dem bäst och förändrar när det behövs.
Fast visst, lite naiv är jag som tror att alla äkta par kommunicerar lika konstruktivt som vi själva gör hemma ;)
Vad bra du är Jennie!
Det är alltid svårt när debattörer inte skiljer på olika frågor, eller ser sitt eget agerande både beroende och oberoende av samhällsstrukturer.
Och hur var tinget? Vore kul med en fika eller lunch nästa vecka.
Sen blir det påsk och vi drar...
Tack vännen p.
En lunch känns helt rätt!
Tinget var... stort.
Hosanna: Med rädd menar jag att om man inte vad något är (en 'feminist' till exempel), så kan man helt obefogat tycka att det känns läskigt. Och känns något läskigt är det lättare att angripa än att faktiskt ta reda på fakta.
Bra att du inte slutar. Eloge till dig. Samt Bitterfittan Sveland som jag sträckläser nu.
Vad bra att du tycks kunna frigöra dig ifrån de personangrepp du råkat ut för sedan senaste gången du körde in huvudet i betongväggen.
Det är svårt när det inte går att få gehör för och en konstruktiv diskussion om saker, ens när man är så välformulerad som du. När andra inte hör, vill höra eller förvränger vad de hör till vad de tror ska sägas. Trots att det du faktiskt säger står skrivet svart på vitt.
Stå på dig! Du behövs!
En debatt spårar ur när man hävdar att andra hatar pappor eller att vi som "väljer" att jobba och ha våra barn på dagis borde konsumera mindre. Jag håller med fast ändå inte. Men väldigt intressant!
Tack Sara!
Jag RYSER vid tanken på att jag och min bror skulle ha blivit tvingade att vara hemma med pappa medan mamma jobbade. Det är bra att du aldrig ger dig. Men tänk en extra gång på barn som faktiskt har pappor och mammor som är rediga svin och det sista de vill på jorden är att bli lämnade ensamma med dom.
Det går inte att tvinga på samtliga familjer ett beteende mönster. Det funkar inte, sorry.
Sara L: Precis. Min poäng är också att barn statistiskt sett far mest illa i hemmen. (Och inte på dagis).
Men det finns ju faktiskt sviniga morsor också, sviniga familjer, sviniga syskon. Det går inte att avhjälpa med föräldraförsäkringen, oavsett hur den ser ut.
Skicka en kommentar