Jaan

Läser om riskiga hårklippningar, av män med håriga armar.

Kommer med saknad att tänka på min fantastiske frisör
som jag gick till då vi bodde på Döbelnsgatan.

Jaan.

Han såg ut som en pubertal punkare, men hade sin egen välansedda salong.
I salongen fanns en (1) frisörstol.
När man kom låste han dörren och sedan kom man inte ut på fem, sex timmar.
Oavsett vad man skulle göra.

Han spelade opera (Maria Callas) på hög volym,
bjöd på estnisk egenimporterad öl - eller för all del ett glas kroatiskt vin om så föredrogs,
ofta tillsammans med någon ny syrad polsk soppa som han fixat till.

Så fick man träda ner i källarrummet, där meditativ musik spelades,
gigantiska kandelabrar med levande ljus enda belysningen.
Håret tvättades omsorgsfullt och skalpen fick en halvtimmes massage.

Sen.
Jaan lyssnade aldrig på vad jag sade.
Han hade en egen idé redan från början.

Med Jaan var jag först mellanblond page, sen superkortsnaggad vitblond, sen mörk hasselnötsbrun Vidal Sassoon-frilla, och till sist melerad polack.

Det var med den melerade polacken och en samtidig flytt till de östra innerstadsdelarna som relationen mellan mig och Jaan sprack. Kanske plus det faktum att min arbetsgivare inte tyckte det var helt ok att lägga en heldag hos frisören varje gång jag behövde klippa mig.

Men jag saknar honom.
Nu är salongen borta och gud vet var han finns.

Jaan.