Vid sällsynta tillfällen träffar man på personer
som skriver så klarsynt och så tillgängligt
om svåra och komplexa ämnen.
Jag har, i flera omgångar, försökt vrida den sneda dagis/hemmamamme-debatten
genom att påpeka att problemet snarare ligger i pappors generella frånvaro i hemmen och med barnen. Budskapet har inte gått fram.
Jag googlar lite lätt på en artikel jag söker.
Hittar den inte.
Men hittar en fantastisk blogg.
Ta-daa! I give you: David Tjeder och hans dricksvattenklara analys av Nina Björks dagisartikel,
där han också reagerar på pappornas frånvaro både i debatten och verkligheten.
15 kommentarer:
Men Jennie, det är ju fel i själva grundantagandet - pappor i hemmamammefamiljer måste inte vara ett dugg mer frånvarande än pappor i andra familjer. Bara för att en hemmamamma tar hand om barnen på dagarna (istället för kvinnlig personal på dagis) måste inte pappan vara frånvarande. Varför tror du inte att pappor i hemmaförälderfamiljer prioriterar tid med barnen? Varför förutsetts dessa pappor var de uslaste av usla. Det är ju ett rejält feltänk.
Tack för tips!
Frida, du har liksom så många andra inte förstått att Jennie talar om strukturer, inte om enskilda familjer.
Pappor är generellt mer frånvarande än mammor, och ändå fokuseras all krut när det gäller barnens bästa på hur mammorna beter sig.
Naturligvis kan hårt jobbande pappor vara fantastiska fäder. Men man måste faktiskt bestämma sig: Om det går bra för en pappa att jobba heltid och vara en närvarande, engagerad förälder på kvalitetstid, måste det rimligtvis gå lika bra för en mamma att vara det.
Om kvalitetstid är det som gäller, då förstår jag inte varför det är så viktigt att barnen inte går på dagis.
Frida: Malinka skriver precis det jag har försökt få fram bra länge nu. Det är ju FENOMENET, inte att just din man eller NN's man är en usel pappa.
Men vad vi diskuterade från början var att fler borde vara hemma med sina barn längre. Och sedan att de föräldrar som inte prioriterade det var ganska usla som lät jobb, karriär och pengar gå före. Problemet är att "fler" och "föräldrar" i ovanstående diskussion är liktydigt med "mammor".
För pappor går det tydligen utmärkt - och applåderas - att jobba heltid, bara de är "närvarande" den tiden de väl är hemma. Inget snack då om fel prioriteringar eller ifrågasättande av varför dessa pappor egentligen skaffar barn. (Som man som mamma får höra).
Sen tycker jag att du gör en logisk felkoppling. I hemmamammefamiljer ÄR väl pappan per definition mer frånvarande, är det inte det som är hela grejen?? Eller är han också hemma på heltid?
Det har ingenting med uselhet att göra.
Oh, han är min idol! (Filmstjärnan och han spelade i samma band eller nåt, i gymnasiet, så jag praktiskt taget känner honom ;)! )
Jag måste, trots allt, fråga Jennie om det ÄR så att fäder i hemma-mammafamiljer är mer frånvarande från sina barn än vad pappor i dagisfamiljer är. Och då menar jag inte i jämförelse med mamman i familjen utan i faktisk tid. Det är ju ofta mamman som hämtar på dagis och jobbar deltid medan pappan jobbar heltid även om barnen är på dagis.
Om det nu är dagis vs hemma för barnen och samtidigt en jämställdhetsdebatt...Vad jag vill veta (om nu nån här vet nåt om det, statistik, undersökningar osv) är ÄR DET EN STRUKTUR/MÖNSTER? För jag håller ju också med om att mönstrena är fel och att mammor hela tiden skuldbeläggs trots att de (ofta) är mer engagerade än papporna och att papporna å andra sidan får mer cred för samma insats eller mindre.
Men jag undrar alltså om familjer där ena föräldern är hemma (mamman då oftast, ja...) har mer frånvarande pappor än dagis-familjer.
?
Och nu har jag läst den bra länken!
Och även Nina Björks avslutande 3 rader (eller vad det var) var väl bra? DELAT ansvar MER hemma MINDRE dagis MINDRE jobb. GÄRNA FÖR MIG, men HUR KOMMER VI DIT?
k: Bra fråga. Men jag tror inte det skiljer så mycket i tid - jobbar pappan heltid blir det ju ungefär samma oavsett vilken barnomsorg barnen har (hemma med mamma eller på dagis).
Däremot tror jag att balansen i familjen lätt blir skevare i 'hemmamammefamiljerna', av naturliga skäl. Den ene är ju hemma konstant och har därmed full koll på barnens tillstånd och behov, hemmets status, vad som behövs handlas, tvättas etc. Det är därmed stor sannolikhet att detta mönster fortsätter även då mamman börjar arbeta. DET finns det tydlig forskning på.
En sak som också slår mig i diksussionen med hemmamammorna här är - varför är det så omöjligt att dela? Jag förstår ju och respekterar idén om att barnen ska få vara hemma så länge som möjligt. Men varför just med mamma? Varför inte en period med mamma och en med pappa? Dvs samma problematik som med föräldraförsäkringen. För Nackamodeller och annat är väl knappast könsbundet...
Nej verkligen! Dela upp det ett år var. Det hade varit det bästa. Jag fattar inte hur vi ska komma dit eller NÄR...!?
Jo, det är helt sant det där du inleder med. Det märks ju också tydligt när man delar på det. Att den vetskapen just överlämnas en period när pappan är hemma. Sen är vår familj ett dåligt exempel där det åter har blivit jag som har koll på att barnen har kläder till nästa säsong osv. Delvis för att Oskar tycker det är bekvämt att slippa stressa sin hjärna med ännu en sak som istället kan stressa mig. Delvis för att jag hellre stressar min hjärna med nya overaller än nästa åtgärd på bilen. (Vilket tyvärr med vårt bil-as sker NÄSTAN lika ofta :-))
Men jag har Mias replik i bakhuvet när jag sitter där med den sorterade klädhögen. Det där från Jesper Jul.. "nu har jag fastnat i en roll som jag vill komma ur..." Ska prova den när jag vill byta bort en syssla näst.
KRAM.
En sak som jag kom på efter att jag skickat:
Det handlar inte om de frånvarande föräldrarnas "uselhet" eller vad man ska kalla det. Det jag protesterar emot är när man säger att "min man står barnen precis lika nära som jag, trots att jag är hemma och han jobbar heltid".
Det är liksom inte möjligt.
malinka: "Det jag protesterar emot är när man säger att "min man står barnen precis lika nära som jag, trots att jag är hemma och han jobbar heltid". Det är liksom inte möjligt". Så alltså står dagisfröken närmre barn med heltidsarbetande föräldrar då?
Jennie: Vi lever vårt liv på det vis som passar oss bäst. Jag antar att ni gör det samma. Jag ifrågasätter inte varför ni inte har era barn hemma, hur mycket tid de är hemma osv. Det jag stör mig på är att det är så förbjudet att ta hand om sina barn själv och att ständigt bli påhoppad för det valet.
Vi har varit hemma tillsammans så mycket det gått sedan vi fick barn, det tycker vi är viktigare än att byta av varandra. Periodvis har min sambo jobbat deltid och jag också (fast det räknas nog knappast som ett jobb i mångas ögon - jag var dagmamma).
k: Nej det är nog bara att acceptera - det kommer alltid finnas folk som vill leva sina liv efter egna huvuden. Så klart kan man lagstifta om obligatoriskt dagis från 2 år och lagstifta om att föräldratiden ska delas exakt. Och så kan vi avrätta alla oliktänkande. Det är ju förstås en idé.
Frida: Om mamman är hemma heltid och pappan arbetar utanför hemmet heltid - då blir konsekvensen att mamman kommer barnen närmast samt har det största ansvaret för barn och hem. Här jämförs alltså mamman och pappan.
Nu vill du jämföra föräldrarna vs dagispersonalen. Det är fånigt av flera skäl. Dels har ju föräldrarna faktiskt varit hemma på heltid nånstans mellan 1-2 år, dels spenderar barnen knappast lejonparten av sin tid på dagis.
Men visst tror jag att dagispersonalen kan betyda mycket i ett barns liv! Känns det som ett hot? För barn i dysfunktionella familjer kan dagis till och med vara en livlina.
Frida, det är väl jättebra att ni tillsammans försökt vara hemma så mycket som möjligt! Vem har sagt något annat?
Jag tycker bara att det är så märkligt att det i just dom familjer som värnar mest om lång hemmavaro med barnen och har det som en käpphäst, i just dessa familjer verkar det bara vara mamman som egentligen tycker så. Pappan tycker också det är viktigt - att någon är hemma, men inte han själv uppenbarligen.
Du pratar om lagstiftning och att avrätta oliktänkande. Det känns ju fräscht och konstruktivt. ärligt talat tycker jag att man får göra precis som man vill - man kan vara hemma resten av sitt liv med barn om man vill - men inte på statens bekostnad!
Ett statligt finansierat system som till exempel föräldraförsäkringen ska vara individuell och rättvis och främja jämställdhet och värna barnens bästa. Och det, det måste vara att få tillgång till båda sina föräldrar.
Tycker man inte det behöver man inte bli avrättad, man behöver bara bekosta sitt eget val själv.
Jennie: - jo visst kan man tycka att man ska bekosta det själv. Jag gillar inte bidrag något vidare själv. Nackamodellen är en konstruktiv lösning i det här landet där det är svårt att leva på en lön. För min del kunde lika gärna dagissubventionen också bort. Jag anser att alla barn har ett behov av heltidstillsyn och det borde vara lättare för föräldrar att själva bestämma hur den omsorgen ska ordnas. Det känns inte rätt att alla ska tvingas in på dagis. Och som det ser ut idag är det nära på ett tvång för de allra flesta, det tycker jag inte om.
Nej att dagispersonal kan bli viktiga för barn känner jag inte som något hot. Men jag tror inte det är lyckat att ersätta föräldrar med personal. Mina barn behöver det iaf inte. Visst kan dagis/fritids/skolpersonal bli de viktiga vuxna som vissa barn saknar. Självklart. Men vad har det med att vissa vill ta hand om sina barn själva att göra? Jo du många barn spenderar i stort sett all sin vakna tid på dagis. Det måste du ändå veta. Sedan om man tycker det är bra eller dåligt är en annan fråga.
Det är ganska intressant varför det är så provocerande för många att vissa stannar hemma med barn. Det, om något verkar upplevas som ganska hotfullt.
Du pratar om strukturer - är det då inte märkligt att det ständigt är just hemmamammor som är i blåsväder och mycket sällan tex lågavlönade undersköterskor som kanske dubbelarbetar och ganska garanterat får en risig pension. De får sällan skit för sina "val".
Jennie: Jag måste tillägga - visst vet jag att man pratar om lågavlönade, lågstatus "kvinnoyrken" som ett problem. MEN det är sällan någon "grupp" får stå till svars för alla orättvisor så mycket som just vi avskydda "hemmafruar".
Äh vad tusan, jag orkar inte med det här mer. Jag vill bara få välja som jag vill, som jag mår bäst av utan att få en massa skit slängt på mig. Jag vill att det ska vara ok att ta hand om sina barn, att det ska vara ett ok val. Även fast det är flest kvinnor som väljer det. Jag skulle vilja slippa elaka krönikor, artiklar, insändare som handlar om "hemmafruparasiter" som går hemma och drar benen efter sig, passar upp på sin man och aldrig kommer göra ett vettigt handtag i sitt liv, trött på att läsa om "fullt friska, arbetsföra kvinnor som går hemma". Jag avskyr det här systemet då alla barn ska in på dagis så snart föräldradagarna är slut och det spelar ingen roll vad man vill eller har möjlighet till.
Men nu drar jag mig ur den här diskussionen.
Skicka en kommentar