Jag är ju alltså inbjuden på tjugoårsjubileum med gamla grundskoleklassen, en klass jag inte har så mycket gott att säga om, och därmed saknar incitament för att återförenas med.
Men så kom klasslistan och väckte stark nyfikenhet på vilka alla är, vilka dom blivit, vilka som kommer på den här satans festen.
Och jag loggar in. Kollar klassen. Men nöd och näppe minns jag ursprungsnamnen (dom flesta har bytt) och frammanar svagt tonårsansikten; bleka, finniga, osäkra.
Kollar hela skolan. Sex klasser. Sex klasser man hade stenkoll på 1989. Och jag har fan inte en aning. Jag skrollar ner klass efter klass och ser namn efter namn rulla förbi och jag har inte en susning! Vilka är alla dom här? Har vi verkligen gått på samma skola? Jag känner knappt igen ett enda namn från parallellklasserna. (Förutom IT-miljonären vars villa jag läste om i Residence). Än mindre minns jag nåt ansikte kopplat till namnet. Tomt. Blankt.
Och det både fascinerar och skrämmer mig. Allt det som var så viktigt för mig, som jag hade sån stenkoll på, det som jag trodde var världen under nio år, det som förmodligen skapade många av mina referenser, är idag helt borta.
Är det så? Och är det isåfall en trösterik tanke eller en sorglig?
4 kommentarer:
Kanske är du ändå lite nyfiken på att gå, trots allt?
Själv har jag bangat allt sånt där. Inte intresserad. Alls. Men jag får min info från de som går, några av oss håller ännu kontakten
Vi hade 25-års jubileum för två år sedan. Jag gick inte...sorgligt men den enda klasskompis jag verkligen ville träffa skulle inte komma. Förstår vad du känner.
Men... Visste du inte det redan då, innerst inne? Jag minns tydligt (vilket för all del inte är nån försäkring om att det inte är ett efterkonstruerat minne) att jag redan då kännde nåt i stil med "Sitt du där och var dryg med din nya permanent och alla dina fnittrande lärjungar. Om 20 år kommer du vara en kejderökande gnälltant med ett tråkigt jobb och fula gardiner. Själv kommer jag bo i storstan och vara en yuppie (det var ju så inne då) med en miljon val i mitt perfekta liv." Det är väl kanske synd att man inte hade mer kul när man gick i högstadiet, men det där är ju en jobbig tid för nästan alla, oavsett hur det ser ut utifrån. Gud så skönt att man är vuxen!
Trösterikt - absolut. Varför skulle hjärnan spara redundant information? (Även om den gör det i många andra sammanhang.)
Jag kommer knappt ihåg vad mina klasskamrater i högstadiet hette. Skulle aldrig känna igen merparten av dem om jag så krockade med dem.
Skicka en kommentar