Emotionell smälta

Känslomässig bergochdalbana. Nyss känns allt toppen fint och hunky dory. Sekundsenare än nyss känns allt nervöst förfärligt och what the F:igt. Förmodligen rätt naturligt med tanke på att vi befinner oss i en tornado av saker-som-händer, omringad på alla fronter i renoveringsträsk, bygganmälningar, styrelsefjäsk, städ- och saneringar, pack- och flyttkaos, utomlandsflytt, skolval, resor och omorganisationer. Här gäller det att navigera säkert och inte tappa fokus.

Uppe i nya lägenheten nyss och nu sitter vi båda och deppar. Fattar inte hur dom ska hinna klart till torsdag lunch (vilket är allra allra senast) så att vi kan ta dit sanerarna inför inflytt tidig fredag morgon. Det blir hur fint som helst, men det känns som galet mycket kvar. Hey, nu är det ju inte jag som är byggledare va, men det är svårt att inte lägga sig i planeringen. Dyrt som fan är det också.

Barnen bröt/rök just ihop och sitter nu medelst tvång nertryckta i varsin soffände framför "Vår vän Kalle".

Nä. En kopp Zoegas på det här.
Ho ho.

Mandelbiskviernas upprättelse!

Maken filosoferade vid kaffet:

Mandelbiskvier är gravt underskattade.
Bortglömda rentav.
Smakar ljuvligt till en shot espresso,
som italienska mandelkakor, fast i miniatyr.

Och han har ju rätt.
Vi kom på att man kan ju pimpa dom små rackarna. Kanske doppa dom i mörk Vahlrona? Klutta på en kula mandelmassa?
Eller bara äta som dom är.
Direkt ur påsen.

Underskattade. Och sen förlorade vi oss i ljuva barndomsminnen av het nyponsoppa, kall vaniljglass och dessa små underverk till krispiga mandelbiskvier.

Café Clot

Det här är vårt javahak hemma. Det har legat i träda ett tag, då Gaggian behövde skruvas isär och rengöras, bönorna var slut och ytan fungerade som allmänt upplag för post och nycklar och vadhelst barnen hade i fickorna. Men så gjordes ett ryck, och vips inser vi hur underbart det är att göra riktig latte på morgnarna. Som idag, när jag jobbar hemma. Fantastiskt!