Sjuttiotalsglamour

När jag var liten kom det en gång i månaden förbi en tjej som sålde Avon.
Man fick en Avonkatalog och sen kryssade man för vad man ville handla. Det var skönhetsprodukter, parfymer, tvålar och små inredningspryttlar.
Mamma tyckte att tjejen var så trevlig så hon brukade handla lite grand.
För mig var det höjden av glamour.

Därför minns jag tydligt när jag en gång fick badskum i en flaska som hade formen av en robot. Supercool! Och jag minns också doften.

Så när jag imorse öppnade den nya flaskan med duschtvål och drog in doften drog jag samtidigt in doften av ett robotbadskum från svunna tider. Märkligt det där. Hur man på en millisekund slungas tillbaka.

Urkopplad långhelg med tvist

Det började med att jag glömde min mobilladdare.
Min telefon är så gammal och sliten att den laddar ur på en dag.
Således dog den vid nattning på torsdagskvällen, lagom istallerad på hotellet i Malmö. Sen la datorn också av. Glömd nätverkssladd där också.

Men resan ner gick bra. Savoy är alltid Savoy, och nostalgin sköljde över mig som en överdosering av ett Vicks blå-stift i näsborren när vi äntrade Casa Mia på Södergatan. Restaurangen som var mitt första leka-vuxen-ställe för tjugo (!) år sen. Där jag nervöst beställde ett 'glas vitt' som sjuttonåring. Det funkade ibland men oftast inte. Då fick man ta cola. Men alltid 'Fusilli con Broccholi'. Och den tog jag i torsdags med.

Hopp och lek i dunet på Savoy. En iskall Leffe blonde från bakfickan på Bishop's. Barnen i extas. Hela havet stormar och ismaskin.

Besök hos Modern över förväntan. Det är lättare för mig när vi är hela familjen. Fokus blir barnen och vi slipper oftast hamna i konstiga situationer. Besök hos pappa kändes befriande och sten-från-hjärtat-släppande. Jag vill veta vart jag ringer, hur det ser ut där han bor och vem som är hans personal. Nu vet jag. Vi drack kaffe, lekte ett skepp kommer lastat (och likheterna mellan äldrevård och förskola är så slående, dock saknas energin, och jag fattar inte att man inte ser synergiena! Samlokalisera äldrevård och dagis!). Åt prinsesstårta och drack en liten skvätt punsch.

På lördagen utnyttjade vi Moderns boende, och spa:ade loss i inomhuspool, jacuzzi och magiskt färgskiftande kristallbastu. Sonen totalt fascinerad.

Avslutade således ett bra och ångestdämpande besök i hemorten med en härlig ljuslördag på Österlen hos en av de finaste. En signifikant annan, inte bara för oss utan även för barnen, som har en stor idol i Glamourmor.

Seg seg väg hem. Tur att man har Paddan. Och riktigt mycket bilgodis.

Nu hemma.
Nu bättre bloggning.
Promise.

Jag hade en mintgrön Takano-dress

Jag är ju alltså inbjuden på tjugoårsjubileum med gamla grundskoleklassen, en klass jag inte har så mycket gott att säga om, och därmed saknar incitament för att återförenas med.

Men så kom klasslistan och väckte stark nyfikenhet på vilka alla är, vilka dom blivit, vilka som kommer på den här satans festen.

Och jag loggar in. Kollar klassen. Men nöd och näppe minns jag ursprungsnamnen (dom flesta har bytt) och frammanar svagt tonårsansikten; bleka, finniga, osäkra.

Kollar hela skolan. Sex klasser. Sex klasser man hade stenkoll på 1989. Och jag har fan inte en aning. Jag skrollar ner klass efter klass och ser namn efter namn rulla förbi och jag har inte en susning! Vilka är alla dom här? Har vi verkligen gått på samma skola? Jag känner knappt igen ett enda namn från parallellklasserna. (Förutom IT-miljonären vars villa jag läste om i Residence). Än mindre minns jag nåt ansikte kopplat till namnet. Tomt. Blankt.

Och det både fascinerar och skrämmer mig. Allt det som var så viktigt för mig, som jag hade sån stenkoll på, det som jag trodde var världen under nio år, det som förmodligen skapade många av mina referenser, är idag helt borta.

Är det så? Och är det isåfall en trösterik tanke eller en sorglig?

Nio år av mitt liv

En solig men lite blåsig junidag 1989 gick jag fram och hämtade mitt slutbetyg, högst i klassen, släntrade förbi mitt orangea plåtskåp i den slitna rasthallen och gick för sista gången ut ur den brunlackade aluminiumdörren på skolan för sista gången med ett rätt tyst 'hejdå'.

Jag passerade hulkande klassklungor som stod och kramades på skolgården och kände ett styng i hjärtat.

Vår klass försvann åt tjugonio olika håll utan minsta tår. Jag var bara glad att lämna nio års längtan ut, till något som var mer värdigt än att sitta instängd i ett klassrum med människor som såg förbi eller igenom varandra.

Så kom den häromdan.
En käck och glättad inbjudan från nåt eventföretag som specialicerat sig på klassträffar.
Kom och fira tjugoårsjubileum med tacobuffé och bira! Träffa dina gamla kamrater, dom som du saknat!

Jag känner faktiskt ingenting alls. Nu som då.
Jag är helt enkelt inte det minsta intresserad av att visa upp vem jag blivit för människor som jag aldrig känt. Så självklart kommer jag inte åka sextio mil för att bli fjortishandsvettig och full.

Ska du gå, A?

Spotify som balsam för en sjuttiotalist

Allarligt talat.
Så många nostalgikickar att det nästan är hjärtinfarktframkallande.

Skygga blickar, svettiga händer på min rygg, stapplande tryckarsteg, låt det aldrig ta slut, discolampornas blinkande, musikens berusning, mellanstadiet, högstadiet, minnena blandas ihop, men dom berör.

Just nu: Captain Nemo med Dive