söndag 16 augusti 2009

Nio år av mitt liv

En solig men lite blåsig junidag 1989 gick jag fram och hämtade mitt slutbetyg, högst i klassen, släntrade förbi mitt orangea plåtskåp i den slitna rasthallen och gick för sista gången ut ur den brunlackade aluminiumdörren på skolan för sista gången med ett rätt tyst 'hejdå'.

Jag passerade hulkande klassklungor som stod och kramades på skolgården och kände ett styng i hjärtat.

Vår klass försvann åt tjugonio olika håll utan minsta tår. Jag var bara glad att lämna nio års längtan ut, till något som var mer värdigt än att sitta instängd i ett klassrum med människor som såg förbi eller igenom varandra.

Så kom den häromdan.
En käck och glättad inbjudan från nåt eventföretag som specialicerat sig på klassträffar.
Kom och fira tjugoårsjubileum med tacobuffé och bira! Träffa dina gamla kamrater, dom som du saknat!

Jag känner faktiskt ingenting alls. Nu som då.
Jag är helt enkelt inte det minsta intresserad av att visa upp vem jag blivit för människor som jag aldrig känt. Så självklart kommer jag inte åka sextio mil för att bli fjortishandsvettig och full.

Ska du gå, A?

3 kommentarer:

e sa...

Jag kände precis som du. Då som nu. Men så ställde en kompis frågan, "men vill du inte se hur det gick, vad som hände i nästa kapitel?" Och jag gick faktiskt på min återträff. Mycket skeptisk. Väldigt nervös. För mig blev det några positiva överraskningar, några som gjort en fantasisk resa till nya, sympatiska människor. Andra som inte rest alls. Men jag ångrar mig faktiskt inte.

Skånetös sa...

A här. ;-)
Jag har ju 80 mil att åka ...
Känner som du, men har ändå (lite omoget kanske) både revanschlusta och nyfikenhet. Upplagt för att bli värsta " en komikers uppväxt"-scenariot, med andra ord ett antiklimax.
När jag verklignen känner efter är det några få som jag är genuint nyfiken på, men dom kommer antagligen inte.
Dig vill jag gärna träffa igen, över ett glas vin, men då kanske Stockholm är lättare, geografiskt...
Nu är det så att jag ska på konferens i Malmö veckan efter så om rätt personer (dom som faktiskt var ganska justa) kommer så kanske jag går.
Hör av mig om det där glaset med vin... ;-
Kram

Tjockalocka sa...

e: Grejen är bara att jag bryr mig för lite tror jag. Jag kände dom aldrig.

A: Jag tror inte heller att dom som jag eventuellt skulle vara nyfiken på kommer.
Jag tar gärna ett glas vin eller två med dig! Kram.