Kall, torr och gratis

(Bortse från det sistnämnda.)

Nu står det i hallen nio lådor fin champagne från tre olika, noggrant utvalda, champagnehus. Maken orerar (nu pågående) om malolaktisk jäsning och champagneänkor med blåa hår och räknemaskiner från anno datzumal och och och dessa fantastiska mögelfuktiga källare med dammiga magnumbuteljer av sällan skådat slag.

Några få utvalda kan framöver skatta sig lyckliga, om man är lagd åt det torra, krispiga och en smula snobbiga hållet på dryckesfronten. Jag är en av dom.

Jag skulle aldrig öppnat den!

Å jösses.

Jag smakade just en bit Carte d'Or choklad med bitar av brända mandlar i.

Nu måste jag sätt nån slags kodlås på kylskåpsdörren.

I-landsåkomma

Är det tecken på inre själslig tomhet när man plötsligt blir helt besatt av att hitta en auberginelila sammetssoffa?

Det och så en liten liten sommarholk.

Å så den orientaliska mattan förstås.
Nytt högintressant objekt på auktion på söndag.

Oui oui oui oui

Med ett hemgjort intyg (dock helt legalt och korrekt förstås), med fina kontorsstämpeln, gick det plötsligt hur bra som helst att ansöka om visum.
Klart om en vecka!

Nästa mission är att skaffa dubbla pass. Det kommer behövas framöver.

I övrigt: en god måndag.
Maken drog tidigt iväg på sin odyssé till de kalkrika jordarna tillsammans med sin sommelierutbildade kompis. Förväntas komma hem med ett antal lådor fin (god) skumpa.

Supersocialiserande

Är väl ett korrekt och sammanfattande epitet på den här helgen.
Även söndagen gick i detta tecken, med två halvskånska (!) familjer på besök, en (om jag får säga det själv) fantastisk Ceasarsallad och en glas kall Chardonnay. Limemarinerade jordgubbar och glass.
Och precis när vi wettexat bort den sista knaperstekta bacontärningen ringde det på dörren och min kollega kom på spontant besök, härnere för ett möte imorgon.

Nu är jag rätt trött.
Kvar: Två lunchlådor att kirra, en småsnorig dotter samt en man som åker på champagnegalopp imorgon.

Barn och hundar

Är fantastiska isbrytare för nya bekantskaper.
Idag en australiensisk familj med tre barn. Spelade soccer i trädgården.
Slutade med att vi ska på jazzfestival i eftermiddag tillsammans.

After school

Blåste liv i den gamla trevliga traditionen fast med nya bekantskaper.
Karriärkvinnorna och hemmamännen droppade in efter skolan på pompa och snacks, sen Salade Nicoise med färsk halstrad tonfisk (kommer bli stående i sommar!) och vinprovning (samma vin tre druvor: pinot, pinot gris och riesling). Slutade med att barnen däckade framför Piff&Puff medan föräldrarna spotifyade gamla nittiotalslåtar och gick på trappistölen.

Stämplarnas land

Non non non non!
Ni har inte tillräckligt många stämplar för att få ansöka om visum.
Sa hon när vi suttit i bilkö, irrat runt för att hitta bankomat, stått i visumkö och maken skrapat upp hela sidan på bilen mot en låg stenmur för att parkera.
Tystnaden i bilen på hemvägen var kompakt.

Nu håller jag på att tillverka mitt eget intyg, med många stämplar.
Man är sin egen kvinna.
Får testa igen på måndag.

Ikväll ska jag dricka tre sorters Riesling.

Shangen

Dax för nästa visumäventyr då då.
Kina.
Gör ett försök imorgon på konsulatet här, men enligt stränga instruktioner tarvas som utländsk medborgare ett "carte de séjour". Något jag inte har och inte avser skaffa (då den belgiska byråkratin är beryktad). Bättre då att försöka, och går det inte så får lille budmannen kila hit tio och trettioett och buda över ett Tjockalockepass till the Royal Headtown.

Nu lär ju i allafall Ejafejafjöfjökull (eller vad den heter) endast frusta ur sig en smula vattenånga.

Fotokonst

Dottern fotograferar det viktigaste hon kan hitta.

Sina mysbyxeklädda ben.

Little miss X-mas

Morsan i fåtölj.

Överdos

Jakob höll i barnens sångstund igår.
Jakob ska spela på svenska kyrkans nationaldagsfirande i parken.
Jakob kanske hinner ha en minikonsert till här i Bxl, sa han.
Jag funderar på att gå på FOREVER YOUNG 2010 i Gävle i augusti.

Hm.

Efter tjugo år kom buttet som min mormor hade sagt.

Natti

Nattmacka.
Krypa ner brevid en sömnsvettig barnnacke.
Deckare.

Imorgon återbördas maken.
Och regnet ska upphöra.
Sött.

Mathållning

Från näringsrika långkok med färska grönsaker till Dr Oetkers fryspizza.
Det är som om utomlandsflytt gör nåt med min matlagningsfunktion.
Jag hittar inte hem.
Eller, jag hittar bara lustiga saker i diskarna.
Som inte passar ihop.
Surimisallad. Auberginekaviar. Megastora kikärtsbollar.

Och plötsligt äter vi färsk korv med surkål varannan dag och ovan nämnda pizza (faktiskt väldigt god, i smaken Bolognese) resten. Spaghetti carbonara. För det finns fantastiska "lardons" (sidfläsktärningar).
Eller så är det det att alla kvällar tarvar dubbel matlagning. En för middag och en som passar för (kall/rumsljummen) matlåda åt barnen dan därpå.

Idag var jag djärv och köpte köttfärs. 100% pure beef. (Annars finns mest färdigkryddad fläskfärs som barnen dissade kraftigt efter ett taffligt köttbullsförsök). Tänkte göra köttfärssås. Om jag hittar soya. Och svartpeppar.

Ringmuskel

Alltså.
Är mina barn dom enda som ALLTID måste bajsa när vi är ute i en lekpark/på en busshållplats/i ett köpcentrum..?
Är det nån slags fekaliekonspiration..?

Arbetsmoral

Hörde talas om en arbetsplats där ingen ville ta på sig nya arbetsuppgifter av rädsla för att uppfattas som om de hade för lite att göra. Där alla sitter och vaktar på sina kontorsstolar till sju och kommenterar den som går vid sex med "jobbar du halvtid eller?". En arbetsplats där stämpelklockan blev en frälsning, här ser du svart på vitt hur många timmar jag varit på kontoret!

Just det. Hur många timmar du varit på kontoret. Men vad har du gjort alla dessa timmar? Det finns inte en människa som kan vara kreativ och produktiv och leverera tio timmar per dan. Man funkar inte så. Vem försöker man lura?

Visst beror det delvis på vilken sorts yrke man har.
Men till stor del på vilken kultur som odlas och kultiveras på arbetsplatsen.
Jag blir misstänksam mot arbetsplatser som ovan nämnda.
Tänker att alla sitter och bevakar sina områden, men ingen gör särskilt mycket nytta.

Tänker att jag älskar min frihet - på mitt staliga verk! Där folk är överallt och ingenstans och vem bryr sig? Där det målstyrs och levereras. Med maximal flexibilitet. Där man kan jobba en lördag i New Delhi men vara med på barnens lediga halvdag en torsdag.

Kvantitetstid är inte samma som kvalitetstid.
Är inte samma när det gäller att dela föräldraledigheten (så fick jag in det!), och är inte samma när det gäller arbetade timmar heller.
Sådetså.

Millisekunder av mardrömstankar

Jag HATAR när mina ungar sticker.
Sonen gör det aldrig nuförtiden, han är så orolig att bli av med oss att det är omvänt. Han håller OSS under uppsikt.
Men dottern kan få för sig både det ena och det andra. Mer sällan nu, men dock.

Och den iskalla skräcken när jag inte ser henne.
Och den rödsvarta lättnadsvreden när jag hittar henne.
Och den yrsliga frustrationen att inte nå fram, men FATTAR du inte lilla vän?!
Och det förhatliga grabbandet i armen när ålrymning nummer två påbörjas.
Och det jag-är-en-dålig-förälder-hemsläpandet i sagda arm.
Med skrikande unge och axeln nedtyngd till marken av datorväskor, ryggsäckar, matsäckar och jackor.

Så är man plötsligt hemma.
Och ungen säger "Varför blev du så arg mamma? Jag älskar dig. Tralala!"

Hur man lockar på en snart-fyraåring nåt klänningsliknande

Min dotter dissar klänningar. Helt.
Hon påstår förvisso att hennes favoritfärg är rosa (säkert nåt hon hört) men framhärdar i val av kläder ur färgskalan ärtgrönt till marinblått och av formen jeans & tröja eller möjligen skjorta.

Eftersom vi skulle på kalas i lördags.
Eftersom jag ofrivilligt fick tre timmar på Kastrup.
Så var jag djärv nog att inhandla ett par vita linneknickers och en klänningsliknande tunika i - just det - marinblått, (rött) och ärtgrönt. Tänkte att kanske kanske.

Presenterar det hela som en present (kanske lite taskigt) och gör ett stort nummer av att kalla den för "PARTYYY-blusen! Wiiihaa!". Förmodligen för att jag varit borta några dar och hon saknat mig föll hon som en fura för mitt fula trick och blev sålunda kalasets finaste. Fortfarande ingen klänning, men hey, man vill ju klättra i träd!

Solsvidssmåleendet

Det är nästan så att det luktar bränd fläsksvål om mig.
Bringan röd som nygravad lax.
Konstraterar fint mot den albylvita huden under tröjkanten.

Man är ute lite i solen bara.
Sitter och läser en timme. (Självklart med avbrott för att styra upp frisbees som fastnat i träd och diverse 'han-har-tagiiiit-miiiin-_ _ _', men ändå)
Och jag vet att det är dåligt, och att man inte ska.
Men svedan är bitterljuv och hemligt härlig.

Solsvidssmåleendet på mina läppar är säkert outhärdligt nöjt.

Jämställt föräldraskap

Gudrun skriver om jämställt föräldraskap och ger Göran en rak höger.
Och hon har så rätt.
Och att det ska vara så svårt att fatta.

Det är faktiskt just denna fråga som gör det nästan omöjligt för mig att vilja rösta på alliansen trots att jag är (har varit?) liberal i övrigt.

Olika stora fönster mot omvärlden

Sommarfesten i lördags var en ljuvhet med idel nya glada bekantskaper.
Igår var vi på söndagsmiddag hos ytterligare nya vänner, satt ute, grillade, drack källarsval öl medan barnen sprang runt och löste egenpåhittade Scooby Doo-mysterier.

Bryssel lär vara en exceptionellt bra expat-stad. Alla är i samma båt. Stannar för en kortare eller längre tid. Behöver umgänge. Så man umgås.

En familj vi pratade med i lördags sa att det brukar sägas om Brysselflytt att om det är 50% jobbigt att flytta ner (med allt som ska fixas och trixas, skolor och språk och bostad osv) så är det 100% jobbigare att flytta hem igen. Barnen ska in i redan etablerade grupperingar på dagis och skola, man ska själv in i ett nygammalt sammanhang med erfarenheter som ofta inte tas tillvara på nygamla jobbet, och det lätta umgånget med människor från hela världen är borta.
Stockholm lär vara den sämsta expat-staden. Finns ingen etablerad internationell expatkultur.

Jag kan förstå det. För oss är det ju bara en parantes i tillvaron att var här, men jag kan känna smaken och förstå problemet. Och lovar mig själv att som återvändande Stockholmare försöka vara lite mer öppen mot omvärlden.

Fekaliefrossa

Jag när en särskild sorts bakterieskräck.
Jag är rädd för alla sorts fekalier.
Offentliga toaletter är ren och skär ångest (och det var ju hanterbart så länge man inte hade barn som plötligt i lekparken måste bajsa och enda alternativet är en toalett i ett parkeringsgarage).
Hundbajs en ren skräck.

Så passande då att vi har stopp i toaletten inklusive rörläckage och att det just nu flyter runt en större mängd fekaliepartikelbemängt avloppsvatten inne på vårt toalettgolv. Vad gör man??

Sommarfest och spelkväll - kanske årets bästa!

Hemma!

Missade Aeroexpresståget till flygplatsen med trettio sekunder, på grund av total förvirring i tunnelbanan (inga skyltar, ingen pratar engelska, ingen vill ens försöka). Med svetten rinnande i älvar längs ryggen sjönk jag ihop på en bänk i min kostym. Nästa tåg.

På flygplatsen sprang jag med väskor och kassar längs oändliga gångar, för att mötas av kön from hell i passkontrollen. Träffar en annan svensk som säger, 'du ser han som står längst fram i kön nu? Det är min kollega, han sms:ade för fyrtio minuter sen när han ställde sig här". Då var det femton minuter till boarding.

Ställde oss i diplomatkön, som lyckligtvis gick något snabbare, men fastar i inspektionen av visumet. Jag fick kuggfråga på ryska, och med hjälp av tolkning från svensken brevid mig som kunde ryska, och gav mig tips, gav jag "rätt svar" och gled igenom med hjärtat hårt bankande. "Vad hade hänt om jag sagt nåt annat?" "Då hade det tagit tre timmar till, och böter."

Säkerhetskontroll och med den gamla svetten återuppfuktad kom jag slutligen ombord på flyget till Köpenhamn. Sen att anslutande flyg till Bryssel var en och en halv timme sent, och att jag fick sitta i loungen och läsa bok och dricka dansk Tuborg, det var en bisak.

Kom hem till två skrikglada barn som spelade SuperMario som pingviner och mumsade fredagschips. Dottern djupt fascinerat av rävluvan.

Å ljuva hemkomst!

Stora Vita Rävluvan

Stora Vita Rävluvan

Röda torget

Hann med fyrtiofem minuters sightseeing innan dagens marathonmöte som slutade nyss.

Landish

It starts off with Enrique Igleisias och Whitney Houston på taxiradion.
Det är sunkish, men vem bryr sig; rutan från -77 är nervevad och ciggen är tänd.
Kan man få kvitto på taxiresan? No no no...
Vi sitter brevid ministerns pressekr på planet, old friends, åker taxi en timme och checkar in på halvskabbigt Holiday Inn.
Ingen kan svara på några frågor. Russian restaurant? Ööh.. don't know.
Tar en svartbulle till en kartresto, äter blinier och dricker Beluga vodka.
Avslutar med jägermeister i baren på hotellet, pratar om viktiga saker, livet.

Får sms med glada nyheter, från gamla vänner, och känner mig plötsligt on top of the world. Min trogne kollega through thick and thin som alltid by my side.

Imorgon serious business.

Mockba

Mockba

Det låter hemskt men så var det

Då: Fälleben, knuffar, kasta upp nycklarna på lamporna i rasthallstaket, blockera hemvägen med sina cyklar, röka&kröka, glåpord, spottloskor framför fötterna, porrtidningsbilder uppsatta på insidan av skåpen, skrämsel. En gång när jag var 13 fick jag nog av att bli stoppad på väg hem. Jag slog en av dom med öppen handflata över kinden. Han blev först paff, sen svart i ögonen av ilska och förödmjukelse, sen slog han tillbaka.
Såna var många av killarna i min grundskolesklass.

Nu: Småbarnsfarsor som jag ser på Facebook. Flera har nya, lite 'finare' efternamn, kanske tagit hennes. Dom går och kollar på dotterns ridning, klappar en katt, håller en bebis, är mjuka i blicken. Skriver statusar som 'fredagsmys med gumman' och annat gulligt. Verkar på det hela taget helt normala. Minns förmodligen inte att det fanns många räddögda, kränkta flickor i klassen. Minns med säkerhet inte att det berodde på dom.

Jag undrar om dom tänker på det nångång. Det genererar så mycket känslor i mig. Det säger mig att barn inte fattar konsekvensen av saker och ting. Det säger mig att hålla ett öga på mina egna barn när dom kommer i den åldern.

Tio och trettioett

Tio och trettioett

Hong Loin

En lunch i Bryssel.
En fetlagd katt stryker runt mellan borden.
Den vietnamesiska madamen lockar på katten med bisarra falsettrop mellan beställningarna.
Så kommer det en liten kryddstark soppa. Trevlig.
Pling plong.
Sen kommer det en shrimp cake på risbädd.
I högtalarna skvalar smäktande asiatisk dansbandsmusik.
Sen ber vi om notan.
Och får en chokladtäckt tigerkaka.

Kunde varit en bättre sylta i Säffle.
Eller också inte.

Kurirpost

Väntar alltså på mitt färdigviserade pass som i detta nu färdas via expresskurir hit.
Ska enligt uppgift, och om inte vulkanmoln sätter aska i hjulet, anlända kontoret tiotrettio imorgon. We'll see about that.

Den inre oron är konstant

Samma känsla olika saker.
Min son som verkar ärvt min inre oro, delar av min benägenhet så att säga, oroar sig nu kraftigt för torsdagens första PE (physical education). Då ska nämligen klassen gå och simma. Nu oroar han sig för att vara på ett badhus utan oss. För att vattnet ska vara för djupt, för kallt, för läskigt. Att han ska bli tvingad. Om han inte vill.

Och modern ligger och stryker honom på ryggen och försäkrar, allt kommer bli bra, och du behöver inte om du inte vill samtidigt som den egna oron för kommande askmoln, ryska sunkhotell och flygångest maler på därinne.

Jag tror jag saknar hårt gammaldags kroppsarbete.
Jag tror det hade gjort susen.
Mot allt malande därinne.

"Ett ske'bla' tynt"

Min mormor och alla hennes uttryck.
Så många och så bra och så glömmer jag bort dom!
För att jag inte använder dom regelbundet.

Häromdagen, när jag befann mig på toaletten, kom jag plötsligt att tänka på ett.
Om nån fes en fis där man fick pressa och ta i ordentligt så kunde hon säga:
"OO, där kom ett ske'bla' tynt!"

Ett skedblad tunt.
Ni fattar.

Söndag i Marollerna

Ostron och vin i ett gathörn. Öppnas på löpande band.

Junk market i ordets rätta bemärkelse.

Jazz i ett annat hörn.

Lunch i solen på ett torg.

Sallad på halstrad tonfisk och marinerad mango

Tartine med råbiff, parmesan, rucola och tryffelolja

En glad son.

Brügge [bryyyysch]

Från i torsdags.
Här kan man kolla på medeltidsparad och äta lunch för en tusing.

Från hängda präster till trumpetviolinister

Igårkväll la jag mig med den hängda prällen Mildred i Kiruna. Och när jag läst ut den hade jag svårt att sova.

I förmiddags några ljuva stekande stunder i solen på altanen.
Även om den tropiska värmen är long gone, så kändes det nästan bra igen.

En repa på stan, maken skulle tjacka jeans. Blev med två smurfar (och ett löfte om att vid hemkomst leta igenom vinden efter en eventuell låda med mina gamla).

Satte oss en stund på en bänk och köpte nygräddade belgiska våfflor drypande av honung.

Åkte till norra Europas dammigaste leksaksmuseum vars enda fördel var att man fick leka med nästan alla dom dammiga leksakerna.

Varm choklad och en öl på en lummig uteservering. Småslantar till en fioltrumpet.
Gissningslekar av typen "det är en frukt och ett djur i ett!".

Choucroute garni och stark senap hemma i holken. Lördagsgodis. SuperMario i sandstorm. Dottern ville hellre måla mitt ansikte med 'osynlig färg' vilket visade sig betyda sin egen snorsaliv.

Och jag mår konstigt men jag antar att det är resfeber resfeber. Som barnens 'källarmonster' en ständig följeslagare under min säng.

Konserten

Det var väl egentligen inget särskilt som hände.
Faktiskt.
Bara en radda saker som i kombination gjorde mig låg och svag.
Hade till exempel hoppats på sällskap till konserten. Hade bestämt nåt. Trodde jag.
Men efter fruktlösa sms så åkte jag slutligen dit ensam.
Har alltid ogillat att känna mig obekväm, och det var vad jag gjorde nu.
Fullt vid alla bord av familjesällskap som gnagde på grillade kotletter, ungar som härjade runt, pensionärer som bänkat sig och paxat platser. Men inte tillräckligt mycket folk för att inte märkas.
Jag tog ett glas vin och ställde mig längst bak.
Kände ingen.
Kände mig Obekväm.
Då får jag plötsligt syn på en av dom jag trodde mig få sällskap av. I sällskap med andra. Och vid deras bord fanns ingen plats ledig. Synd. Vi kanske kan snacka sen.

Och så hela Jakobgrejen. Han spelar, men med alla ungar som härjar runt, alla pensionärer som lallar med och stampar med foten, kyrkoherden som kör sina sånger emellan, lysrören tända i taket. Nä, det var liksom... fel.

Och så sen. Efteråt. Står jag och pratar med 'sällskapet', den som låtsades som ingenting, och det är en konstig jargong på gång, och alla andra försvinner hem för att lägga barnen. Plötsligt är det bara vi kvar. Vi och Jakob, hans gravida sambo, kyrkoherden och hans fru och barn. Som står och snackar. Om deras kommande bebis. Som kanske ska heta si eller så. Om hans kommande turné. Om Plura. Och allt känns mycket märkligt. Och jag ba: "Ää, jag har lyssnat på din skiva i tjugo år." Och han ba "Eh, oj. Hoppas du har hunnit med nåt annat emellan." och jag känner att jag inte alls vill vara där och prata om Plura som jag inte ens gillar, så jag säger hejdå och går.

Kanske ska man inte träffa sina ikoner.
Framförallt ska man ha sällskap, peppsällskap, ha haft en trevlig kväll och inte gått runt och känt sig som en utomjording en halv dag.
Så var det.

(Vill påpeka att jag är extremt labil för närvarande.
Som alltid.
Inför en resa iväg från familjen.
Därav min helt överdrivna sensibilitet avseende svikande sällis till en muppkonsert på kyrkis.)

Så härligt spontant och käckt!

Nä, men jag är bara låg.
En massa, i sig relativt obetydliga händelser, som tillsammans och i kombo med min sedvanligt nervbrytande resfeber, punkterade happy-ballongen och körde den djupt ner i backen. Satellitkänslan påtaglig.

Långhelgen hann vi aldrig riktigt planera. Så vi bara åkte. Rafsade ner lite grejor i en trunk (så o-vi!) och drog. Men först smällde jag igen smäcklåsdörren med nycklarna på insidan. Redan där borde man ju anat oråd.

Brügge är ju fint. Har varit där förut. Åt en mussel-lunch för tusen spänn (!) på en riktig turistfälla och såg sen Jesus åka förbi i nån kyrkoparad som aldrig tog slut. Barnen helt fascinerade. Fick svara på tusen frågor om Jesus i bilen. Varför dog han? Hur stor var han? Varför satte dummisarna honom på ett kors? osv.

Snabb sväng till Oostende, och vidare till De Haan, en liten überpittoresk badort med patriciervillabebyggelse. Då var klockan typ åtta på kvällen och barnen hade lyckats få föräldrarna att gå upp i limningen av allt tjat som började övergå i rent trötthetsslentriangnäll. Kunde ju vara käckt att sådär spontant ta in på hotell, när vi nu var på spontanutflykt och hade tandborstarna med oss. Frågade om rum på första hotellet, fullt. Dom följande tjugo ställena hade "COMPLET"-skylten väl synlig i neonrosa.

Barnen tog av strumpor och skor, sprang i sanden en kvart, sen monterade vi in dom bilen och drog hem under glada (not) tillrop medan jag på franska försökte få jourlåssmeden att fatta vilken tid vi troligtvis skulle vara hemma och i stort behov av att komma in i vårt hus.

Och jag har fortfarande inte kommit över konserten på kyrkan i onsdags.

Musslorna

Lunchen var det bästa med den här dagen.
Allt övrigt var mer eller mindre katastrof.

Kwak kwak!

Kwak kwak!

Konserten...

...var en märklig historia, men det beror inte på Jakob.
Berättar mer sen.

Benny my man

Jag tycker det är så jädra skönt.
En man som är helt trygg i sig själv. Och snorrik dessutom.
I love Benny!

Non non non!

Min nya franska favvo:

Planer för helgen

Det är liksom inte "ska vi dra till leklandet Fantasia eller till badhuset i Sumpan?".

Det är mer "ska vi dra till Paris, Ardennerna, Brügge, De Panne, Maastricht, Lille, Champagne eller Parc Asterix?".

Särskilt som vi inte har en aning.

Villfarelse

Jag tror att jag går klädd som Audrey Hepburn i Frukost på Tiffany's.
Jag tror att min garderob ser ut som Twin Peaks-Audreys.
Att jag lägger håret på spolar innan sängdax och ett onduleringsjärn på gaslåga.

Så därför köper jag små taxklackade skor och strumpor med hålsöm.
Kuvertväskor i silver och lackskärp.
Klänningar som passar för en annan tid, ett annat klimat, en annan kropp.

I verkligheten använder jag ett par jeans tills det går hål på knäna.
Byter vinterskärp mot sommarskärp.
Kostym om det är viktigt.
Kjol om det är fint.
Sneakers tills det vita lädret läcker in vatten.

Men en dag. Snart. Då.
Då ska jag dra på knytblusen och måla tjocka streck med kråkspark.

Att frysa om händerna

Idag är en oro-och-ont-i-halsen-dag.
Jag fryser om händerna.
Oroar mig för om mitt visum till Ryssland ska hinna bli klart.
Och om det blir det, om det ska hinnas budas hit ner.
Och om det gör det, om det kommer gå att flyga då (askmoln).
Och om det gör det, om jag vågar flyga då, för tänk om jag inte kommer hem (askmoln)!
Och om jag gör det, så skönt det ska bli.
Att då vill jag bädda ner mig i en varm säng och stoppa näsan i en barnnacke.

En dockas bråda död

Jag finner henne på botten av badkaret.
Naken.
Det röda håret i en dränkt solfjäder runt hennes vita ansikte.
Allt medan gärningskvinnan går runt småfisandes i morgonrock och visslar.

Prinsessor

Första "vuxendockan" har gjort sitt inträde.
På grund av sitt hår.
I brist på leksaker här i Bryssel (man inser hur mycket onödig skit man har hemma!) har aktiviteter som hårkamning och frisyrmakning blivit populärt.
Så när maken tröttnat på att få sitt kroppshår kammat och lagt och tuperat så köpte han och dottern gemensamt en slags barbie med jättelångt hår och borste. Lycka.
Jag är kluven. Minns pirrlyckokänslan jag själv kände över mina barbie, skipper och ken's. Men ser idag på pinnbenen och den halvöppna plutmunnen med lätt fasa. Det skiter dottern i. Allt hon vill åt är håret, och det är väl bra så.

Samtidigt valde sonen en ask med 'diamanter'. Såna som man kan limma på allt möjligt. Han är svag för allt som glimmar och glittrar. Och eftersom han var bjuden på prinsesskalas hos den indiska prinsessan Disha idag, dekorerade han paketet med smaragdgröna och rubinröda plastädelstenar.

Från pakistan curry puffers till romanian wine!

International Day på skolan. Så himla himla kul!
Trettiofem nationaliteter, inte alla hade bord men många, det bjöds på läckerheter från olika länder, föräldrar i högtidsdräkter som minglade mellan amerikanska chocolate chip cookies och japansk hemgjord sushi, hennatatueringar och indisk dans.
Förutom det rumänska vinet och den irländska irish coffeen. Enjoy:

Djur

På vägen till restaurangen passerade vi denna lastbil.
Tog det som ett tecken på riktigheten i påföljande råbiffsorgie.

En fredag mellan halv fyra och åtta

Skulle fått sedan länge efterlängtat fasterbesök idag och över helgen, men faster med pojkvän ringde förtvivlade i eftermiddags och hade missat flyget.
Tråkigt för dom, som förlorar sina pengar och resan, och tråkigt för oss som inte får träffa dom den här gången heller.
Och sen biter jag mig hårt i tungan.

Istället blev det följande lilla spontana men för en gångs skull - helt utan breakdowns - lyckade familjeutflykt:

Atomium från världsutställningen 1958

Utsikt från en atomkärna

Nödutgång

Coooolt tycker dottern.

Sen bordsmald råbiff & en Leffe på S:t Huberts