Då: Fälleben, knuffar, kasta upp nycklarna på lamporna i rasthallstaket, blockera hemvägen med sina cyklar, röka&kröka, glåpord, spottloskor framför fötterna, porrtidningsbilder uppsatta på insidan av skåpen, skrämsel. En gång när jag var 13 fick jag nog av att bli stoppad på väg hem. Jag slog en av dom med öppen handflata över kinden. Han blev först paff, sen svart i ögonen av ilska och förödmjukelse, sen slog han tillbaka.
Såna var många av killarna i min grundskolesklass.
Nu: Småbarnsfarsor som jag ser på Facebook. Flera har nya, lite 'finare' efternamn, kanske tagit hennes. Dom går och kollar på dotterns ridning, klappar en katt, håller en bebis, är mjuka i blicken. Skriver statusar som 'fredagsmys med gumman' och annat gulligt. Verkar på det hela taget helt normala. Minns förmodligen inte att det fanns många räddögda, kränkta flickor i klassen. Minns med säkerhet inte att det berodde på dom.
Jag undrar om dom tänker på det nångång. Det genererar så mycket känslor i mig. Det säger mig att barn inte fattar konsekvensen av saker och ting. Det säger mig att hålla ett öga på mina egna barn när dom kommer i den åldern.
8 kommentarer:
ed att tycka att jag är så misstänksam när jag rör mig i min äldste sons skolmiljö. han är 7,5 år, går snart ut första klass.
Jag har alla antenner ute och spanar konstant, sniffar i luften efter tendenser.
jag tror det är bra att ha sina starka minnen kvar av skolgångens mindre angenäma sidor. det borgar för att vi, förhoppningsvis, har en chans att gripa in om så skulle behövas.
Jag har ofta undrat varför barn ska behöva leva i ett laglöst ingemansland, och utstå sådant som vi vuxna skulle rubricera som kränkningar och misshandel. Aldrig att jag accepterar det.
Det kan man verkligen fråga sig. Och att lärare och vuxna inte ser, eller vill se, eller orkar ta i det. Och att det stående mantrat är "men lite får man väl tåla".
Kanske borde någon tala om det för dem? Kanske skulle det ge dem något att tänka på. Hur man nu förmedlar en sån sak. Tänker att även om de är mildögda mjukisar idag kanske det ligger en del ruttna värderingar och svalpar i botten, som kanske kommer fram om de t ex har egna söner (eller döttrar) som så småningom uppför sig liknande (eller blir utsatta för liknande beteenden). Kommentarer likt "Så där håller ju pojkar på, det är väl inte så farligt", "Han är nog bara förtjust i dig" osv
Da kan jeg fortelle at min barndoms versting, kom i voksen alder til meg. Han ville be om unnskyldning. Han mådde så dårlig over hvordan han hadde vært mot så mange. I flere år brukte han tid på å kontakte de han selv mente han gjort noe vondt. Han er idag, en av mine allre trofasteste barndomsvenner. Vi har jevnlig kontakt med hverandre. Jeg trur han mådde dårligere av det hele, enn meg, eller noen av de andre "ofrene". Hans oppførsel hadde jo ingen betydning for mitt liv lenger. Det unnskylder ingen, men han tenkte på det i ettertid. Ville bare fortelle det.
Fint Jennie, tack för att du delar med dig av sånt som berör! Och kan formulera det på ett proffsigt sätt dessutom.
FB har en förmåga att röra upp en del gamla känslor har jag märkt, både hos mig själv och andra. Kan vara ganska tufft, eller väldigt tufft till och med.
Jag har en tiger inom mig. Just för att jag minns.
Min blick viker aldrig undan när jag dröjer mig kvar på skolgården.
Dottern blev illa behandlad och nu fjorton år gammal är det hon som går rakryggad och populär. De mobbande stryker ensamma utmed väggarna i den nya miljön, där de inte har en självklar status bara för att fatrsan har störst bonneri eller för att morsan jobbar i plugget...
Som vanligt sätter du ord på det jag tänker.
Inte mycket verkar ha ändrats därnere...
http://www.dagenssamhalle.se/zino.aspx?articleID=17880
Kan det hänga ihop med en människosyn som Kajsa tar upp i sin kommentar?
Skicka en kommentar