Jag HATAR när mina ungar sticker.
Sonen gör det aldrig nuförtiden, han är så orolig att bli av med oss att det är omvänt. Han håller OSS under uppsikt.
Men dottern kan få för sig både det ena och det andra. Mer sällan nu, men dock.
Och den iskalla skräcken när jag inte ser henne.
Och den rödsvarta lättnadsvreden när jag hittar henne.
Och den yrsliga frustrationen att inte nå fram, men FATTAR du inte lilla vän?!
Och det förhatliga grabbandet i armen när ålrymning nummer två påbörjas.
Och det jag-är-en-dålig-förälder-hemsläpandet i sagda arm.
Med skrikande unge och axeln nedtyngd till marken av datorväskor, ryggsäckar, matsäckar och jackor.
Så är man plötsligt hemma.
Och ungen säger "Varför blev du så arg mamma? Jag älskar dig. Tralala!"
2 kommentarer:
Maken och jag skulle åt olika håll efter dagisvårfesten idag. Pytte skulle med maken. På något vis missade pytte detta och kom springande efter mig när jag gick ut genom grinden "Mamma, du glömde mig! Mamma, du får inte glömma mig!" Det sved i mammahjärtat samtidigt som jag (och alla runt ikring) hade väldigt svårt att inte vika oss dubbla av skratt.
Ja, hur gör man? Jag är också en sån där armgripande och släpande mamma som blir tokarg när dottern med ett flin sticker iväg för femtielfte gången den här veckan. Vi bor nära vattnet så jag vågar inte låta henne springa iväg, även om jag vet att det mest effektiva sättet att få henne att komma tillbaka är att låta henne vara och undra vart jag tog vägen.
Skicka en kommentar