Demonerna

Många frågar om resorna.
Dom är många och (ofta) långa. Långväga i allafall.
Jag rannsakar mig själv kring detta varje dag.

Det är så dubbelt.
Å ena sidan skapar dom en del ångest (separationsångest, dödsångest, reseångest, skuld gentemot maken/barnen) före. Som samtidigt KBT:as IRL av just precis resandet.
Å andra sidan bildar dom som en bubbla i verkligheten när jag väl är på plats. Där är jag i en helt annan verklighet och kan skjuta jobbig vardagskontext åt sidan för en stund.

Samtidigt vill jag inte pressa Panikångestspöket därinne för hårt, jag vet att det är kroniskt och jag vet hur vidrigt det är med backlash. Balansen är hårfin och jag kan inte alltid själv avgöra när gränsen passeras.

I höst är mamma är hemma vecka 36 och vecka 44...

I övrigt verkar följande plan gälla:

Indien
Ryssland
Florida
Toronto
Qatar
UAE
Korea (?)
Japan
Sydafrika
UAE (igen)

Verkar som om jag får förlängt guldkort även 2012.

Jag är ute och promenerar en stund på Mars, ok?

Det ska bli intressant att se vad denna (ålders?)kris i slutändan kommer att föra med sig.
Just nu funderar jag seriöst på alternativa livsstilar och förhållningssätt.
Spännande va.

From Delhi Belly to Hell Hole

Jorå, jag är hemma!
Landade min bleka ledbrutna lekamen runt lunch i lördags, och efter att ha pussat barnen så att dom nästan löstes upp av enzymerna i min saliv, vinglade jag iväg - osoven - på champagnegalopp hos Glamouren.

Livet hemma just nu är osannolikt. Maken haft osannolikt roddigt. Stambytet from fucking hell är nu två veckor försenat i tidplan och när familjen flyttade tillbaka in i fredags var det ett skitigt bombhål utan vatten och utan avlopp som stackars maken fick totalsanera efter att just ha storstädat lägenheten vi lämnat.

Två nätter sen gick det inte. Idag flyttar vi ut för tredje gången. Pick och pack ska ner i väskor och kassar igen.

På torsdag åker vi till Malmö. Ångesten över att inte ha träffat pappa på snart ett år är tung. Ångesten över att träffa modern igen efter snart ett år är likaledes.

Jag visualiserar stenhårt: dimmade lampor, tända ljus, en marmorbänk, ett vinglas, jazz på låg volym, färska dahlior i en vas, de tunna vita gardinerna fördragna. Rent, snyggt fräscht. Aaaargh! Will it ever happen??

Resfeber, No 856

När jag är nervös blir jag illamående.
Kallsvettig. Fingrarna blir iskalla och domnar.
Får blackouts och glömmer var jag lagt telifonen och sånt.
Rastlös. Instabil mage.
Biter ihop käkarna så jag får migrän.
Känslig.

Därnånstans befinner jag mig, fast ganska lindrigt denna gång.
Och igenkänningen i känslorna ger en vag men trygg punkt att hålla sig i.
Varje gång samma, fast annorlunda. Jag vet aldrig själv hur det kommer att bli.

Boken och konstnärsdrömmarna

Det är nog mest det.
Jag tänkte skriva en bok och jag tänkte måla. När jag blev stor.
Det är nog egentligen det som ger mig åldersångest.
Inte jobbet och karriären, egentligen.
Eller så är det känslan av att vara en bluff.
Att låtsas, när alla andra är på riktigt.
Att hellre vilja andra saker, inte vara dedikerad, på allvar.

Äh, jag vet inte.
Jag bara försöker sätta ord på det lilla svarta hålet.

Den inre oron är konstant

Samma känsla olika saker.
Min son som verkar ärvt min inre oro, delar av min benägenhet så att säga, oroar sig nu kraftigt för torsdagens första PE (physical education). Då ska nämligen klassen gå och simma. Nu oroar han sig för att vara på ett badhus utan oss. För att vattnet ska vara för djupt, för kallt, för läskigt. Att han ska bli tvingad. Om han inte vill.

Och modern ligger och stryker honom på ryggen och försäkrar, allt kommer bli bra, och du behöver inte om du inte vill samtidigt som den egna oron för kommande askmoln, ryska sunkhotell och flygångest maler på därinne.

Jag tror jag saknar hårt gammaldags kroppsarbete.
Jag tror det hade gjort susen.
Mot allt malande därinne.

Så härligt spontant och käckt!

Nä, men jag är bara låg.
En massa, i sig relativt obetydliga händelser, som tillsammans och i kombo med min sedvanligt nervbrytande resfeber, punkterade happy-ballongen och körde den djupt ner i backen. Satellitkänslan påtaglig.

Långhelgen hann vi aldrig riktigt planera. Så vi bara åkte. Rafsade ner lite grejor i en trunk (så o-vi!) och drog. Men först smällde jag igen smäcklåsdörren med nycklarna på insidan. Redan där borde man ju anat oråd.

Brügge är ju fint. Har varit där förut. Åt en mussel-lunch för tusen spänn (!) på en riktig turistfälla och såg sen Jesus åka förbi i nån kyrkoparad som aldrig tog slut. Barnen helt fascinerade. Fick svara på tusen frågor om Jesus i bilen. Varför dog han? Hur stor var han? Varför satte dummisarna honom på ett kors? osv.

Snabb sväng till Oostende, och vidare till De Haan, en liten überpittoresk badort med patriciervillabebyggelse. Då var klockan typ åtta på kvällen och barnen hade lyckats få föräldrarna att gå upp i limningen av allt tjat som började övergå i rent trötthetsslentriangnäll. Kunde ju vara käckt att sådär spontant ta in på hotell, när vi nu var på spontanutflykt och hade tandborstarna med oss. Frågade om rum på första hotellet, fullt. Dom följande tjugo ställena hade "COMPLET"-skylten väl synlig i neonrosa.

Barnen tog av strumpor och skor, sprang i sanden en kvart, sen monterade vi in dom bilen och drog hem under glada (not) tillrop medan jag på franska försökte få jourlåssmeden att fatta vilken tid vi troligtvis skulle vara hemma och i stort behov av att komma in i vårt hus.

Och jag har fortfarande inte kommit över konserten på kyrkan i onsdags.

Kosmopolitiskt krafs

Sitter här i Bryssel och har logistikproblem.
Behöver visum till en hastigt bestämd resa till Moskva, samt visum till junis Shanghairesa. På onsdag åker jag till Stockholm för ett dygns möte. Då kan jag passa på att lämna pass och visumhandlingar till min kollega för vidarebefordran till ryska konsultatet. Men sen måste jag "hem", tillbaka till Bryssel, nu utan pass. Enligt flygbolaget måste jag ha pass. Enligt maken funkar det i nio fall av tio med körkort. När ryssen stämplat in visum i passet kan det budas ner mot en liten kostnad. Sen är det dags för Kinavisum. Där finns inte ens en plan.
Kosmopolitiskt kringkrafs.

Emotionell smälta

Känslomässig bergochdalbana. Nyss känns allt toppen fint och hunky dory. Sekundsenare än nyss känns allt nervöst förfärligt och what the F:igt. Förmodligen rätt naturligt med tanke på att vi befinner oss i en tornado av saker-som-händer, omringad på alla fronter i renoveringsträsk, bygganmälningar, styrelsefjäsk, städ- och saneringar, pack- och flyttkaos, utomlandsflytt, skolval, resor och omorganisationer. Här gäller det att navigera säkert och inte tappa fokus.

Uppe i nya lägenheten nyss och nu sitter vi båda och deppar. Fattar inte hur dom ska hinna klart till torsdag lunch (vilket är allra allra senast) så att vi kan ta dit sanerarna inför inflytt tidig fredag morgon. Det blir hur fint som helst, men det känns som galet mycket kvar. Hey, nu är det ju inte jag som är byggledare va, men det är svårt att inte lägga sig i planeringen. Dyrt som fan är det också.

Barnen bröt/rök just ihop och sitter nu medelst tvång nertryckta i varsin soffände framför "Vår vän Kalle".

Nä. En kopp Zoegas på det här.
Ho ho.

Anknytning

Jag har ibland svårt att veta hur jag får lov att känna.
Vad gör man till exempel med en gudmor som inte har sett sitt gudbarn på tre år trots en närhet holkwise på femtio meter bort tvärs över gatan?

Kanske trodde jag att äran skulle föra med sig ett visst mått av - åtminstone årligen sporadiskt - intresse. Jag hade hoppats på en spirande alledeles egen vänskap mellan son och gudmor. Kanske är det inte försent. Kanske vaknar intresset en dag. Kanske är jag bara fånig.

Jag befinner mig inuti min lilla box, jag vet. Jag har ju inte 'her side'. Men traumat för mig är att barnen inte har några mor- eller farföräldrar. Inga mostrar eller morbröder. Inga 'naturliga' andra vuxna här i vardagen (förutom oss) som älskar dom och finns där som självklart skyddsnät. Några få fina släktingar, men långt borta.

Har ni faddrar/gudföräldrar till barnen och hur funkar det?

I wish I could fly away

Det händer så mycket och ändå ingenting.
Det blir morgon och till synes dag i teorin, men det är ändå mörkt och fuktigt.
Jag vankar runt som en nervös myrslok gravid med tretusen fjärilar.
Vi har checkat ut från tolfte våningen och utsikten över glittrande färjorna, och kommit hem till visningsvåningen.
Min mor skickar sms igen, och inga trevligheter. Låt oss inte tala mer om det.
Jag neggar fett över väder, rusk och brist på juleljus. Försvunna sladdar och chokladkalendrar och mjuka apor är på tapeten.
Jag googlar infodring av rörstammar samt korvhorn och obskyra tjeckiska sajter med min vän på. (Korvhornet är makens beställning.)
Sonen fyller år på fredag. Inga presanger inköpta, än.
Och juleklapparna ska vi inte ens prata om.
Rulla köttbullar, nån?

Urkighet

Jag är stressad, rastlös i kroppen och lite ledsen. Ingen bra kombination.
Känner vibbar av oro och ångest under ytan.
Borde tagga ner, varva ner och börja träna.
Men jagar istället svansen på en råtta och sjunker mellan varven ner i en sjukt obekväm soffa som trots obekvämheten är lögn att ta sig upp ur.
Pratar, tänker (för mycket), spänner mig.
Mörkret, kylan.
Och så förstås den Påslängda luren som med sin tysthet varslar om kaos och kakafoni när det lackar mot jul.

Önskar att jag hade ett badkar. Då skulle jag göra som på förr i tiden. Tappa upp hett vatten med skum, blanda liten iskall Gimlet. Tända ljus och sätta på Vaya.

Lördag, snart veckoretrospektiv

Jag skäms en smula som beklagade mig. Självklart ett I-landsproblem, och det är många som har det värre och så vidare men faktiskt. Man kan inte leva med sådana benchmarks. Man måste ibland få känna sig utkörd och trött och lite ledsen i sin egen lilla situiation trots att folk svälter och dör i aids.

Min 'hell week' är snart till ända. Jag hoppas att andnöden och trycket över bröstet, det som kan tolkas fysiskt men inte är annat är panikångest (been there etc), släpper när maken stiger in genom dörren i kväll. Jag hoppas kunna hålla mig från att grina. Jag hoppas känslan av satellitfamiljens utsatthet bleknar och försvinner som den brukar. Imorgon är allt som vanligt igen, och det gör mig fylld av tacksamhet och ödmjukhet.