Mikrotrend

Aldrig nånsin har jag sett så många kvinnor i korallfärgade toppar, klänningar och glansiga linnen som på vägen till jobbet idag.

En färg som i detta land är alldeles omöjlig annars, bland mellanmjölksbleka deppansikten i vintermörkret.

Men nu! Nu har vi ett par veckor innan bronzen flagnar, och då jävlar ska vi alla bära KORALL och dingla med mässingssmycken!

Mental omställning ute och i sinne

Hur kan alla andra förutspå så bra och klä sig så efter vädret rätt. Utom jag?
Samma sak varje vår.
Djupt traumatiserad efter månader av kyla och mörker tar det mig mentalt flera veckor att tina upp och våga tro på solen. (För plötsligt kanske den går i moln? Det börjar regna? Blåsa iskalla vindar?)

Men alla andra ba: Låssas som om vintern aldrig funnits, visslar i glajjor och värsta solfräknarna (när fick dom dom liksom??) och lallar runt på stan i precis rätt mängd kläder, typ nonchigt slängd-över-axeln-tunn-vårjacka och lätta skor.

Själv hasar jag runt i svarta Barbourjackan och halsduk, vågar inte ställa undan jodphursen än... och har inte en susning om vad jag hade för vårjacka förra året, än mindre var den befinner sig nu efter halvår av exil på nån vind eller i nån garderob.

Solsvidssmåleendet

Det är nästan så att det luktar bränd fläsksvål om mig.
Bringan röd som nygravad lax.
Konstraterar fint mot den albylvita huden under tröjkanten.

Man är ute lite i solen bara.
Sitter och läser en timme. (Självklart med avbrott för att styra upp frisbees som fastnat i träd och diverse 'han-har-tagiiiit-miiiin-_ _ _', men ändå)
Och jag vet att det är dåligt, och att man inte ska.
Men svedan är bitterljuv och hemligt härlig.

Solsvidssmåleendet på mina läppar är säkert outhärdligt nöjt.

Bitterljuvt

Jag klagar verkligen inte. Har längtat efter solen sen i oktober föra året. Nu är den här, och med besked. Så att det svider i skinnet och att jag är blossande röd gör ingenting. Smärtan är bitterljuv men mest ljuv.