Tror kanske, eventuellt, att min stingslighet beror på omedveten resfeber (redan nu). Eller på vårfeelings. Den där känslan av att allting sker och man hänger inte med. Eller för att vi trots att vi la högsta budet inte fick köpa bersån. Eller på att barnen varit osedvanligt påfrestande idag, med tretusen break-downs TROTS bio, popcorn och chokolaudesaus på glassen. Eller på att jag inte riktigt förmår/förstår hur jag ska ta tillvara på livet här och nu.
Eller på att jag är så inidjupet förtvivlad och arg på hur jävla hemskt och orättvist det är att min vän drabbats av den elaka sjukdomen, när det sitter äckliga gamla A-lagare i parken varje dag och bara super bort sina liv att jag bara brast i fullständig gråt häromdan.
Kanske hjälper det att slå riktigt hårt på något.
Ställa sig på balkongen och skrika ut det inre kliet.
1 kommentar:
Vännen, sötnosen!
Livet är så här. Jag måste motvilligt tillså att jag tycker att det är orättvist att ha fått denhär helvetesjävlaskitsjukdomen igen. Förra gången tyckte jag annorlunda, varför skulle inte jag drabbas när så många andra gör det?, men nu tycker jag att jag bevisat min rätt till livet, speciellt med två underbara prinsar där hemma. Men livet är inte rättvist alltid och det är nog tur. Hur skulle det se ut med petimeterrättvisa? :-)
Puss och trevlig resa, jag hänger med från min svit.
Skicka en kommentar