Jag har aldrig ägt en dalahäst i hela mitt liv. Har länge tyckt att dalahästar är snudd på lite tacky, inte min grej, hela den biten. Men så efter att ha blivit förförd av böljande landskap och faluröda torp längs Siljansstranden slog vi till på en stor jäkel i vitlack, se nedan. Idag kommer maken hem efter att ha hållt låda i Borlänge på en konferens, och som tackpresent fick han - just det, en dalahäst. Liten, grönlack. Vi får skaffa hage.
5 kommentarer:
Det väl modernt? Alltså man ska ha en i minimalistisk miljö :-)
Jag tycker de är söta. I lagom dos :-)
Men att det var så dyra! Det hade jag aldrig trott. Vi är också, konstigt nog, med dalahäst nu för tiden sedan jag plockade med mig min barndoms dalahäst från farmors hus när hon dog i höstas. Nu står den och värmer sig i köksfönstret och jag börjar tycka den är riktigt fin. Men det är en sån där röd klassiker. Den vita ni köpte var ju tjusig den också!
Jag tror att vi har fyra (eller fem?) i olika storlekar och utföranden, varav tre är från min barndom och en present till sonen från mormor. Sonen brukade leka bockarna Bruse med dem när han var yngre!
Efter några barndomsår i Dalarna är de där hästarna varken tacky eller nåt annat. De är bara fina, hantverk som finns i stort sätt alla hem. Mina föräldrar har en stor som mina barn kan sitta på, en gammal träbröllopspresent. Mycket populär :-) Gillar er vita.
Det här inlägget i kombination med nån neuros som gör att jag har mardrömmar om att bli jagad har gjort att jag inatt hade den mest förödmjukade mardömmen av dom alla. Jag drömde att jag blev jagad av dalahästar stora som lyftkranar. Förstå förödmjukelsen av att vakna med hjärtat i halsgropen för att i nästa sekund inse att det man var rädd för var dalahästar.
Skicka en kommentar