Söndagsbokslut

Arvfurstsmattan på plats. Ger en viss... patinering av känslan i rummet.
Nu ändrar vi fokus och går från cirkus till lite mer sofistikerat tror jag.

Fredagen gav vid handen en skön after school på Jungfrun. Barn som försvinner in i rum och lekar. Vuxna som äter goda ostar och mortadellor och dricker vin i alla nyanser. Barn stora nog att sen cykla hem fast klockan passerat tio.

Gårdagen spenderades mestadels i koma. Halskill, snor och en enorm trötthet och en eftermiddagssiesta som slutade i hämtmat från thaitjorren.

Idag hade båda telningarna lekdejter på olika håll men smart nog under samma tid, så barnfria i tre timmar tog vi långpromenad runt Djurgården och gulasch/tjeckölslunch på parkkaféet. Mycket välbehövligt. Alla glada.

Nu väntar gubbröra och långstekt kyckling i ugn och säkert ett glas bättre vin till det. Halskillet verkar lyckligtvis ha satt sig. Sen mobilisering inför veckan. Maken reser på konferens. Själv ska jag upp på beslutsmöte i Etuna imorgon och dra igenom mina miljonprojekt. Senare i veckan träffa en särskild utredare som vill veta just min åsikt i en mycket viktig fråga. Märkligt.

Hälgen

Shit, vad jag är lättflörtad.
Lite sol bara, och värme, så att axlarna sjunker en smula, och så vips.
Leendet inside.

Härlig helg i Sörmland med nyvärpta ägg och tryggt och njutbart värdskap som bjöd på vin i mängder och en fantastisk hemrökt lax samtidigt som barnen fick springa som kalvar på grönbete på ängarna. Och solen i ansiktet. När armfjunen börjar ljusna. Den känslan.

Söndagen har hittills bjudit på både soff-försäljning, dillgravad röding, kulörta lyktor och puttekulspel på äkta mattan.

Nu ska det röjas i gamla köket in order for tomorrow's demolition men som ska in i gamla köket och spränga. Så att den röda Westwood-tapeten äntligen får sin prime time.

HOTET

Kan två skrik-cerisa balkonglådor muntra upp stämningen?
Well, vi kan ju alltid försöka.
(Kombinerat med kulörta lyktor, gasolvärmare, flamingo i fullskalestorlek och färgglada mattor så kan ballen detta år bli en fullträff.)

Annars inget nytt under molnen.
Skuggan och den fuktiga kylan verkar tära på den bäste.
Hoppet liksom. Hoppet. Eller det att vi är så sjukt (sic!) vintertraumatiserade att minsta lilla väderbakslag blir som ett personligt nederlag.

Stegräknarna har anlänt och folket på jobbet engagerar sig överdrivet entusiastiskt.
På måndag börjar en kamp på dödligaste allvar. Bara det att vårt lag heter "HOTET!" säger väl det mesta. Själv är jag också bisarrt peppad. Ser redan framför mig gångarens outtröttliga nekande till minsta skjuts.

Nä, gott folk.
Ikväll blir det spenatsoppa.

Mental omställning ute och i sinne

Hur kan alla andra förutspå så bra och klä sig så efter vädret rätt. Utom jag?
Samma sak varje vår.
Djupt traumatiserad efter månader av kyla och mörker tar det mig mentalt flera veckor att tina upp och våga tro på solen. (För plötsligt kanske den går i moln? Det börjar regna? Blåsa iskalla vindar?)

Men alla andra ba: Låssas som om vintern aldrig funnits, visslar i glajjor och värsta solfräknarna (när fick dom dom liksom??) och lallar runt på stan i precis rätt mängd kläder, typ nonchigt slängd-över-axeln-tunn-vårjacka och lätta skor.

Själv hasar jag runt i svarta Barbourjackan och halsduk, vågar inte ställa undan jodphursen än... och har inte en susning om vad jag hade för vårjacka förra året, än mindre var den befinner sig nu efter halvår av exil på nån vind eller i nån garderob.

Stingslighet

Tror kanske, eventuellt, att min stingslighet beror på omedveten resfeber (redan nu). Eller på vårfeelings. Den där känslan av att allting sker och man hänger inte med. Eller för att vi trots att vi la högsta budet inte fick köpa bersån. Eller på att barnen varit osedvanligt påfrestande idag, med tretusen break-downs TROTS bio, popcorn och chokolaudesaus på glassen. Eller på att jag inte riktigt förmår/förstår hur jag ska ta tillvara på livet här och nu.

Eller på att jag är så inidjupet förtvivlad och arg på hur jävla hemskt och orättvist det är att min vän drabbats av den elaka sjukdomen, när det sitter äckliga gamla A-lagare i parken varje dag och bara super bort sina liv att jag bara brast i fullständig gråt häromdan.

Kanske hjälper det att slå riktigt hårt på något.
Ställa sig på balkongen och skrika ut det inre kliet.

På västfronten intet nytt

Ja, Anna, VAR exakt ska skåpet stå tycker du?

Det, min vän, hade varit synnerligen intressant att få ta del av.

Kontinental lunch i solen

Självhjälp

Jag tror jag behöver vin.
Massor av vin. Fint vin. Litervis.

Eller en jävligt bra terapeut.

Tappad styrfart 2

Det är lätt att i dessa tider tappa sugen.
Obehagligheter och hemskheter i den stora världen,
små små tråkiga detaljer i den egna lilla,
gör att jag känner mig låg och blå.

Det enda som lättar upp lite är makens nyinköpta trestängliga orkidéer,
påsarna med jordgubbsläkerol och barnens salivdrypande kärleksförklaringar.

Livet - som det egentligen ska vara

När solen börjar tina markens tjäle.
När späda knoppar brista i Boyeansk anda.
Då kryper människorna fram ur sina hålor.
Och plötsligt är allt som vanligt igen.

Livet.
Som det egentligen ska vara.
Som vi tror att det är.
Som om vi lever i ett undantag nio månader om året.

Vi säger 'hej hej' till alla i parken.
Någon har med sig kaffe i termos.
Barnen leker och tjoar i buskar och snår.
Det var längesen - ja, ända sen förra säsongen!
Säger man och vänder sitt bleka anlete mot solen.