Jag har fått frågan hur det egentligen ligger till med jämställdheten i det Tjockalockska hemmet - baserat på de blottor av min hushålls-oförmåga jag sporadiskt portionerar ut bloggledes.
Min stackars man verkar ju göra allt hemma! Och det är väl inte särskilt jämställt isåfall?? Och är jag inte egentligen en sån där feministhäxa som ligger på sofflocket, läser manshatarlit och käkar bitterfittepraliner medan min hunsade stackare till man får sona generationer av mansförtryck genom att slava i hemmet moahahaha. Typ.
Det är intressant. Det intressanta ligger i frågans perspektiv. När jag skriver om min man som gillar att sätta surdegar, laga långkok, lägga in pressgurka, stryka skjortor, tvätta, pedantstäda köket och odla orkidéer så upplevs det tydligen utifrån som att jag inte gör nåt alls.
Förvisso är min tröskel ganska hög gällande dammtussar och höjden på smutstvättberg, men jag drar absolut mitt strå till stacken jag med, och det med råge. Lagar tråkig vardagsmat, viker tvätt, städar toalett, snyter barnen, packar matsäckar och vattnar balkongblommor. Hämtar och lämnar på dagis och vab:ar gör vi exakt lika mycket, det delas med den berömda millimeterlinjalen, för bådas skull.
Så tyvärr. Jag har nära nog soprent utanför min egen dörr i den här frågan. Förutom några små skönhetsfläckar avseende bildäcksbyte och benrakning.
12 kommentarer:
Vi lever också jämställt.
Hur skulle jag annars kunna dricka sådana mängder rosé på lokal liksom? ;-)
Nä, med risk att bli huggen så är det så att Tomas drar det största lasset sen jag började jobba - jag gjorde det innan, drog det största lasset alltså.
Men nu är det han och det har alltid varit lite så att hans tid kommer har vi sagt.
Och det har jag försökt förmedla förr - att barnen kommer att vara med oss i måååånga år.
Så vi lever jämställt men lite mer periodbaserat, liksom baserat på olika förhållanden i (arbets)livet.
Får man göra så?
Vi lever också jämställt.
Hur skulle jag annars kunna dricka sådana mängder rosé på lokal liksom? ;-)
Nä, med risk att bli huggen så är det så att Tomas drar det största lasset sen jag började jobba - jag gjorde det innan, drog det största lasset alltså.
Men nu är det han och det har alltid varit lite så att hans tid kommer har vi sagt.
Och det har jag försökt förmedla förr - att barnen kommer att vara med oss i måååånga år.
Så vi lever jämställt men lite mer periodbaserat, liksom baserat på olika förhållanden i (arbets)livet.
Får man göra så?
Jag upprepar mig.
Man får väl göra som man vill, om båda trivs med situationen.
Har ni nåt system för dom där perioderna, dvs finns det ett slut på rosévins-eran när det är din tur att dra lass igen? ;-)
Ja, barnen är ju med en hela livet (förhoppningsvis), men tyvärr tenderar många som börjar "snedfördelat" att fortsätta så (inte ni då uppenbarligen, men många andra). Därför är jag mån om jämställdhet från början liksom, rent generellt alltså.
Och hur mäter man det där som inte syns? När ena parten är den som egentligen håller koll på allt som skall göras och (ofta självpåtaget) distribuerar jobbet så att det blir någorlunda jämställt men är den som har totalkollen hela tiden.
Vattna balkongblommorna... jo tjena.
Har en nära vän som har tagit det där med perioder på allvar. Hon och hennes man gör femårsplaner... Låter tråkigt och lite bakåtsträvande (typ Sovjet), men om man tänker efter vad det innebär så är det nog ingen dum idé.
De har helt enkelt satt sig ner och diskuterat vad de vill ha ut av livet som enskilda individer, som par och som familj. Utifrån detta har de tagit beslut om sin gemensamma framtid både privat och i yrkeslivet. Eftersom livet är en ständig förändring har de dessa samtal med jämna mellanrum, därav epitetet femårsplaner.
Konsekvensen blir att de förutom att tydliggöra ansvarsfördelning i familjen, får tid att stanna upp och se vart den andra vill åt för håll och att de får chansen att fråga sig själva vart de vill ta vägen och om det är åt någorlunda samma håll som den andre. (Krånglig mening, men jag tror du hänger med. ;-)) Inte helt fel i att göra under småbarnsåren när vardagens bestyr har en en förmåga att ta över och man lätt glömmer bort vad det var som gjorde att man föll för varandra från början och varför man fortfarande håller ihop.
Själv är jag så ny på det här med att vara förälder och att ingå i kategorin barnfamilj att det inte är går att säga hur jämställd jag är ännu. Innan E var vi det. Men det är väl nu det kommer att visa sig hur jämställda vi verkligen är...
Föräldraledigheten delar vi på, inte riktigt rakt av som det var tänkt, men 10,5 månader för mig och 7 månader för T är inte så illa.
Jag får återkomma med svar på frågan när vi båda är tillbaka i arbetslivet och E har börjat på dagis.
Varför kan jag aldrig formulera mig kort och koncist?...
CV: Eh, ja. Det kanske snarare tillhör skönhetsfläckarna det med... Men även solen, osv...
Skånetös: Ja, tyvärr är ju föräldraskapet den största jämställdhetfällan. Men att vara medveten om just det räcker långt! :-)
Jag vet att jag är naiv, men det låter som om Ni är en helt vanlig familj.
Ni verkar leva som vi och de flesta av våra vänner.
Livet går i perioder. Både min man och jag är egna företagare och vi får ta hänsyn till varandra och hjälpas åt så gott det går.
I vårt fall är det makens två barn sedan tidigare, vår gemensamma dotter, båten, fyra hästar och två företag.
Det skulle inte fungera om vi inte hjälpta varandra.
Jag njuter av total- noll-koll just nu då maken är helt f-ledig sedan ett tag tillbaka. Nej, jag får inte panik, han sköter allt bra precis som jag gjorde när det var min tur i början. Även om han är den som snickrar och jag lagar maten, han sparkar boll och jag pysslar så är det ju inte det jämställdhet handlar om...
Vaffan? Turas ni inte om med att raka benen? Jag tänker skvallra! ;-)
Skicka en kommentar