Det sms-beepar i telefonen.
Min mamma.
"Varför hör ni inte av er?? Bojkottar ni mig??"
Jag ringer upp i bilen på väg hem från Dalarna. Jag har inte hört ett ljud från henne på två veckor.
Samma anklagelser och mer därtill. Varför har vi inte hört av oss? Fattar vi inte hur jobbigt hon har det nu? Vad det är som är jobbigt? HERREGUUD, det begriper vi väl! Hon har ju gubevars haft två mäklare som kollat på huset som hon ska sälja, och nu har pappa tydligen fått förslag på permanent plats på nytt boende. Hon är således HELT under isen. Och hennes enda dotter sviker henne, stöttar inte henne, hör inte av sig, ja, rent av hatar henne. Två friska 35-åringar borde veta hut och bättre!
"Nu räcker det."
Sade jag och lade lugnt på luren.
Precis vad jag behöver just nu. Suck.
10 kommentarer:
En sak har din mamma rätt i, åtminstone. Det är väldigt synd om henne. Vilket torftigt, tomt, innehållslöst, bittert liv hon lever.
Keep up the good work - knäpp av.
Hon måste dock få cred för att hon kan SMSa! Det klarar inte mina föräldrar av. Vet inte ens om de klarar av att öppna ett SMS som man skickar till dem.
Teknikens under du vet!?
Eller var SMSet du fick från ditt mobilsvar??
Du körde med "Nu räcker det". Jag hade nog sagt som jag säger till barnen; fokusera!
Stora kramar!
Om hon har något att ventilera med dig är det hon som ska ringa upp, inte du.
Hon har dålig verklighetsförankring på flera plan, din mor.
Ja, milde tid.
Jag kan liksom inte förklara hur det funkar att prata med henne. Det är som att beträda ett minfält och samtidigt balansera på en tunn tunn tråd.
Kloker, jag ville fråga igår, men annat osjälvdistansierat trams kom i vägen. Nu vet jag. Fortsätt på din väg, den enda rätta.
Tack för mysig stund. Hoppas dagen varit bra, och inte alltför gäspig.
kram
Vrför ringde du? SMSa tillbaka när hon gör så!
Bra agerat, det bästa du kunde gjort i det läget tycker jag.
Bra gjort!
Jag ringde för att undvika en ännu värre situation, nämligen ångesten i väntan på ett hemskt och sårande brev. Att förekomma med ett telefonsamtal är bättre just nu när jag känner mig stressad inför min nästa Indienresa.
Normalt sett ringer jag inte henne, merän för att ev meddela vissa saker (jag har landat i Sverige och jag lever typ).
Och hoppet om ett normalt samtal kommer nog aldrig att försvinna...
min mamma och jag klippte äntligen navelsträngen tvärt av i slutet av mars. (du vet varför.)
efter en månads tystnad ringde jag för att berätta att helvetesjävlaskitleukemin är tillbaka. chock och paniköagad navelsträng. nu har det gått en tid och jag karvar på livlinan igen. varför?
jo, vi är vuxna kvinnor som måste få leva våra egna liv. med stöd och hjälp till och från våra ömma mödrar när det behövs. ömssidigt nyttjande med respekt för individen.
stå på dig, så ingen annan gör det.
kram
Skicka en kommentar