Vilken fest!

Alltså, gårdagen var nästintill obloggbar.
Obloggbar eftersom inga ord eller dåligt tagna bilder i världen skulle göra den rättvisa.

Det var ett sjudundrandes kalas, helt fantastiskt!

Polska källaren måste upplevas - det är spetsdukar och röda sammetssoffor, det är Piaf i högtalarna och källarvalvets gemyt. Så anlände gästerna, så många vackra och roliga människor har sällan skådats på samma plats, vi skålade i fördrink på bisonvodka, åt polsk rödbetssoppa, drack sval öl och gott vin, åt bigos (polsk surkålsgryta) på rösti (otroligt gott!), sjöng Carmencita så att taket lyfte, det hölls tal, jag blev tårögd så många gånger och maken i egenknuten fluga gjorde mig som vanligt stum av så mycket kärlek att hjärtat värker. Förutom ett kort men mycket känslosamt tal langade han även fram en klippa, se nedan. Galet. Den är helt underbar.Och bästaste vännerna sjöng en egenskriven sång, höll tal och stämningen var så hög och så glad. Kollegorna spexade och förärade mig både safarihatt och tusenlappar för bakdelen. Mycket skånska och många referenser. Så många glada skratt!

Jag är rätt välförtjänt sliten idag, sov till halv tolv (!), men går runt med ett fånigt lyckligt leende på läpparna.

Jag tror faktiskt det här var den bästa födelsedagen på många år!