Geggamojja

Läste Malin Wollins krönika via Sonja och blir beklämd.
Dels är fru Wollin oerhört ignorant i sitt banala dissande av skilsmässande föräldrar, dels pratar man som vanligt förbi varandra.

Wollins krönika verkar följa på programmet Debatt, där hon tillsammans med ett flertal andr debattörer (Gudrun S) skulle diskutera jämställdhet, skilsmässor och kärnfamilj. Svårt.

Svårt därför att den ena sidan (Gudrun et al) pratar om par som redan beslutat om att separera, vad det i vissa fall beror på (och här tas ojämnt ansvar för hem och barn som ett exempel) och det faktum att många män först efter en skilsmässa tar (tvingas ta) halva ansvaret fullt ut.

Den andra sidan (Wollin et al) pratar om att par inte borde separera alls, att vi skiljer oss för lätt och varför kan man inte leva jämställt när man väl lever ihop? Som om det vore så enkelt! Och i denna geggamojja av blind orsak och verkan, artskilda äpplen och päron, klafsar Wollin runt i sin krönika.

För inte är det av pur lättja, frihetstörst eller spänningsnarkomani som folk skiljer sig. Inte heller är det så att bittra dubbelarbetande fruar skiljer sig för att få arbetslättnad eller en mer jämställd man (även om just det kan bli en effekt efteråt).

Separationer, och särskilt dom med barn inblandade, är oftast djupt smärtsamma processer där man kanske försökt lappa och laga under en tid. Det finns väl inte någon som önskar sig en separation, eller som aktivt väljer att vara ifrån sina barn mer än nödvändigt. Men att människor ibland inte alltid klarar, kan eller bör leva tillsammans är väl knappast någon nyhet. Än mindre något dom bör skuldbeläggas för.

Att det sen existerar vissa positiva bieffekter av nya livssituationer i somliga fall, det är en helt annan femma.