Det privata blir geggigt

Den välkända ångest-strup-ihopsnörningen.
Lätt sammanblandad med andfåddhet och adrenalinpåslag.
Men jag vet ju vad det beror på.

Inte så mycket pappas bortgång som min nu forcerade och minst sagt ansträngda relation till Modern. Först en slags... konsensus i sorg, sen martyrskapet som äter upp allt, och så skuldbeläggandet, och de faktiska kraven. Essensen av vår dåliga relation som ett giftigt koncentrat inför en svår stund oavsett; begravningen.

Släktfejder (Moderns), ekonomiska problem, praktiska beslut, och så min medverkan i det hela som ständigt anspelas bristen på, men ändå slutar det med att det blir som hon vill.

Är arg som fan. Och ledsen. Min personliga sorg efter pappa nerkladdad med sörjigt gegg.

Veckans Najs och bajs

Mysigt att träffa kusinen i Norge (även om jag - lessen mina norska läsare... - tycker att Norge är ett skitdyrt U-land),
ännu mysigare att träffa gourmetdagisvännerna för sommaren belägna på fantastisk udde nära Bengtsfors, och slutligen helt fantastiskt att träffa dagisbästisarna med nytillskottet nära Malmköping.
Najs helt enkelt.

Mindre mysigt att komma hem och få vykort från Modern. Fick veta att jag är elak och illvillig och skickar hycklande email till hennes väninna. (Eposten ifråga ett vänligt svar på väninnans meddelande om var min far befinner sig efter det att min mor på eget bevåg flyttat honom till nytt boende nära sig.)
Bajs, kan man säga.

Särskilt som vi just i bilen hem bestämde oss för att flyga ner och hälsa på dom.

Knivskarpt

Pappa låg i sängen på väg att vila när jag ringde idag.

-"Glöm nu inte att ställa om klockan, hjärtat.", säger han.
-"Va, när då?", frågar jag. Lite på test, lite på allvar.
-"Jaa... vilken dag är det idag?" frågar han och låter så förvirrad som han brukar.
-"Idag är det fredag!" säger jag och förväntar mig en annan synapskoppling på nästa replik. Men plötsligt är det knivskarpt.
-"Då är det imorgon du ska ställa om klockan. Lördag natt! Glöm nu inte det, hjärtat."

Pappa 90 år!

>En vacker sommarkväll 1996.

Idag fyller min pappa 90 år. Ja, det är en ansenlig ålder, jag har en halvbror som är närmare 60.

Min pappa var 54 år när jag föddes, han hade levt ett halvt liv innan mitt liv började. Det är speciellt att växa upp med en äldre förälder, det finns fördelar och det finns nackdelar. Att veta att tiden är begränsad på ett faktiskt och påtagligt sätt.

Jag har skyndat mig att älska honom. Velat hinna med en massa saker och göra honom stolt. Han fick se mig ta examen, få mitt första jobb, gifta mig och få två barn. Jag tror att han är stolt.

Dom senaste två åren har min älskade pappa sakta försvunnit in i sig själv. Det är sorgligt och hjärtekrossande, men att växa upp med en äldre förälder förbereder en ganska väl på den brutala åldrandeprocessen. Min sorgeprocess började för många många år sedan.

Grattis på födelsedagen, pappi.
Jag älskar dig!

En viktig pratstund

Jag ringer pappa på sjukhemmet. Rita svarar, jag hör henne klappra iväg med telefonen och ropa min pappas namn. "Börge!". "Börge, du har telefon, det är din dotter!", säger hon uppmuntrande. Jag hör en välbekant stånkning, och prasslande och sen ett "Hallå..?". Mitt hjärta fylls, spränger av kärlek och min egen kamp med accepterandet att min pappa är så skör, och låter sådär liten i telefonen.

Vi pratar en stund, han låter lite rosslig och ska snart sova middag. Men annars verkar allt ganska bra; dom har fått kaffe och det finns Kvällsposten. Korten på barnbarnen som jag skickade har mamma tagit med, dom är fina tycker han. Sen blir han lite förvirrad igen och undrar var nånstans jag ringer ifrån. Vilken dag det är, och om mamma har varit där eller inte minns han inte.

Det finns mycket att skriva om min pappa. Jag tror på många sätt att jag är ganska lik honom. Fast jag önskar ibland att jag fått lära känna honom trettio år tidigare. Nu hoppas jag bara att hans livssaga som han skrev ner på min begäran för femton år sedan ligger väl bevarad i nån låda i källaren, jag vågar inte tänka annat.

"Jag älskar dig, pappa"
"Jag med, lilla gumman"

Status Malmö

Pratade med pappa nyss och han lät ganska mycket som sig själv. Hade fått kaffe och kaka och doktorn hade varit där och kollat hans axel. Men i övrigt ingen ko på isen och vi pratade om ditt och datt, han glimmar till ibland och jag försöker fånga hans klara tanke.

Pratade med mamma igår och det var som vanligt bedrövligt. Allt är bedrövligt; hennes liv, pappas liv, mina försök till stöd och stöttning. Ingenting är bra, ingenting blir bättre. Det är så tungt och destruktivt att jag drar ett djupt andetag innan jag slår numret och sen håller jag andan i nästan alla de tjugotre minuter som samtalet varar.

Mörka november

Nej, jag känner mig inte alls helt stabil när jag nu packar min väska för fjärde gången denna höst för att tidigt imorgon åka ner till Zagreb, Kroatien. Jag har gråtit så många gånger den här helgen, och jag börjar känna mig slutkörd. Semester needed. Men jag vet att det är minst två veckor kvar av det intensiva.

Jag kommer förmodligen känna mig bättre efter inkvartering på flotta hotellet imorgon, det brukar vara just do it som gäller för mig, men det sliter i mammahjärtat som av själviskhet vill stanna kvar och pussa pussa pussa. För att jag i detta nu håller på att mista min far, åtminstone delar av honom.

Jag drog mig för att ringa sjukhemmet, och när jag gjorde det, sprack mitt hjärta mitt itu. Jag grät tyst bakom knuten näve samtidigt som jag lugnade pappa och upprepade "jag älskar dig pappa" tills tårarna slutade falla.

Livet. Livet, livet, livet.

Pappa

Min fina, starka, en gång i tiden så allvetande pappa.
Nu är han ett skrå, en skugga av sitt forna jag, ett darrande löv i vinden.

Mamma meddelade idag (ja, vi kommunicerar ju inte så bra) att pappa nu har flyttat till ett korttidsboende eftersom veckorna hemma varit ohållbara - han behöver mer vård och omsorg än hon och alla hemtjänstpersonal kan ge.

Jag gråter innan jag ringer min mor. Jag gråter för att min pappa blivit så liten och skör och för att tiden har kommit. Jag gråter för att ingenting kommer bli som förut, och jag gråter för all den saknad jag redan känner för alla de år som gått.

Jag gråter innan jag ringer min mor, eftersom jag vet att när luren lyfts i andra änden är det hon som har monopol på tårar.