Den välkända ångest-strup-ihopsnörningen.
Lätt sammanblandad med andfåddhet och adrenalinpåslag.
Men jag vet ju vad det beror på.
Inte så mycket pappas bortgång som min nu forcerade och minst sagt ansträngda relation till Modern. Först en slags... konsensus i sorg, sen martyrskapet som äter upp allt, och så skuldbeläggandet, och de faktiska kraven. Essensen av vår dåliga relation som ett giftigt koncentrat inför en svår stund oavsett; begravningen.
Släktfejder (Moderns), ekonomiska problem, praktiska beslut, och så min medverkan i det hela som ständigt anspelas bristen på, men ändå slutar det med att det blir som hon vill.
Är arg som fan. Och ledsen. Min personliga sorg efter pappa nerkladdad med sörjigt gegg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar