Men så är jag ju naturligtvis också orättvis i demoniseringen av min mor.
I förhållande till min pappa alltså.
För visst är det så att hon går mig mer på nerverna eftersom alltid har funnit där, varit den som tagit allting från mammaledighet med späd Locka, sjukdagar och deltid. Som stöttat, tröstat, kramat och offrat hela sin lilla lön på fina kläder åt sin enda dotter. Som fixat alla våra semestrar med bravur, planerat, kämpat mot pappas ointresse och passivitet, tagit med mig på äventyr, varit role model som stark kvinna med karriär, fixat sommarjobb, sett till att jag aldrig blivit strandsatt - alltid kommit och hämtat, pushat mig framåt i min flummiga ungdom så att jag blev nåt, trott på mig, lejonmammestridit för mig, älskat mig.
Som dubbelarbetat, agerat kommunikationscentral, hållit reda på familjen, styrt upp, alltid prioriterat bort sig själv, fast i damned-fällan som alla kvinnor i hennes generation med både karriär och familj.
Visst är det så.
Närvarande mödrar och halvt frånvarande fädrar. Eller snarare, fädrar som befrias från ansvarsplikt och fritt kan åtnjuta familjelivets framsidor.
Jag och min mor stod varandra väldigt nära under min barndom och uppväxt.
Det svåra är nu. Tio, femton år tillbaka och framåt.
Knepigheten, felprioriteringarna, skuldbeläggandet, utbrotten, ilskan, dom betongtunga kraven, den låga självkänslan, den dåliga självinsikten som gör att hon driver mig längre och längre bort från sig.
9 kommentarer:
Har du möjlighet att på ett neutralt, ickekonfliktsökande sätt fråga henne vad hon tycker om er relation nu jämfört med er relation då? Och att sedan inte ta strid om hon ändå går igång och söker konflikt/skuldbelägger? Bara _lyssna_ på vad hon har att säga.
Jävligt risky, det fattar jag.
Jag menar inte att det är du som bär hela ansvaret för er relation. Du verkar resonera kring problemet på ett konstruktivt vis. Eftersom hon är din mor och jag tror att ni älskar varandra någonstans där bakom allt crap så är ni värda det.
Ja, problemet med att göra allt för andra och inget för sig själv är väl att det är alldeles för lätt att bli bitter och svårt att ge ovillkorligt. Investeringarna i den/de andra förväntas ge avkastning, och just den avkastningen man tänkt sig - den som gynnar en själv, "efter allt man gjort". T.ex. att ge fina presenter, inte för att göra den andre glad utan för att själv bli omtyckt. (Svamlar lite såhär på kvällskvisten)
Huskorset: Nej. Been there, done that. Min mamma vill nämligen inte "älta" och inte "prata om det förgågna". Och frågar man henne om vår relation så kommer det upp saker som att jag "blivit hjärntvättad" att "andras döttrar minsann inte..." osv. Så det leder tyvärr ingenstans. Jag får helt enkelt försöka se på saken som att hon är sjuk (vilket hon ju kanske är!).
Och att jag älskar henne för den hon var och för att hon är min mor, men inte sympatiserar med mycket av hur hon är som person idag.
Lovisa: Exakt så. Exakt.
Jag blir så ledsen av folk som inte förmår att uppskatta varandra (oavsett sida i din konflikt).
Min mamma dog för 4 år sedan och jag saknar henne varje dag och önskar att hon hade fått möta mig som mamma och mina barn.
Var stor.
Eller ännu bättre - Var större.
Ajajaj, nu slog Du huvudet på spiken.
Känner alltför väl igen mig i det Du skriver.
Ensambarn och dotter. MAmma hemma med mig och pappa med mycket resande i jobbet.
Som Du skriver: Problemen har kommit på senare år.
Jag ser idag så mycket bitterhet hos min mamma, som tyvärr gör att vi har svårt att kominucera utan skuld och hackande på varandra. Vi kan liksom inte mötas på samma våglängd :-(
Anonym: Ibland går det bara inte. Hur stor jag än gör mig.
Christel: Ja, och det är så tärande.
Kära du - det går ALLTID lite mer än man tror.
Det gäller bara att inte vara så fast i stunden.
Tänk hur tomt det blir den dagen hon är borta och du upptäcker hur mycket det bara var du och hon hade gemensamt - som din far inte har en chans att förstå eller kunna ...
(obs - detta är inte skrivet för att irritera eller provocera utan för att belysa en plats man oftast inte ser förrän det är för sent ...)
Försök att vara större
Långt där inne finns all hennes körlek och stolthet över dig - jag lovar !
klimakterie?
Mammor. Och döttrar. Jag förstår precis det där med att man tycker att man försökt allt. Det finns vissa områden som min mor och jag helt enkelt får låta bli att diskutera. Vi kommer helt enkelt ingenstans.
När jag hörde Jonas Gardells sketch Mormor gråter första gången insåg jag att shit, det är nåt med moderskapet som inte har med mig som dotter att göra. Utan förmodligen mer med mormor som mor att göra. Och dessa fäder utan ansvar.
Nu har jag inga barn själv men tror att det krävs ett jävligt jämställt förhållande för att inte trilla ner i bitterhetsfällan à la "vem tackar mig"...
Detta sagt utan att känna till din relation med din mor, bara utifrån detta inlägg.
Skicka en kommentar