Det är nånting med mig och muffins. Cup cakes.
En obesvarad kärlek. Ett i sak ojämställt förhållande.
Jag köper böcker om dom, jag dreglar över dom, jag fantiserar om mjuksaftigt chokladigt inkråm, om toppingar som non-pareilles, guldnon-stops, hjärtformat sockerströssel.
Men misslyckas alltid. Smeten vägrar resa sig, muffinsen blir torra, tråkiga. Toppingen kladdar, rasar av, rinner. Dom fina formarna syns inte eftersom muffinsen flottat igenom pappret.
Obesvarad kärlek.
Just nu har jag en (sjuk-)plåt platta oljiga äppel-å-kanel-varianter i ugnen. Det måste stått fel i receptet. I rest my case. Eller också ska man inte baka när man har huvudet fullt av bomull och alvedon.
5 kommentarer:
Var snäll till dig själv – jag lyckas heller ALDRIG med muffins. Och förstår verkligen heller inte varför. Inga som helst problem med betydligt mer avancerade bröd- och bakverk.
Vi gör nåt annat istället. Så säger vi.
:-)
Å krya på dig!
De smakade jättegott, så det så!
alltså, du har helt klart bomull i huvudet för de muffins jag fått smaka av dig har alltid varit oemotståndliga, såväl till design som smak. har någon annan i huset bakat dem? sov en stund. kram
Fråga Noah om hur de smakade, han åt alla. Typ.
Skicka en kommentar