Söndag, och still snor

Å. Detta ihåliga snörvel. Tomburkskänslan, värmen bakom ögonen.
Luftrörsharklet. Örondövet.

Men ändå bättre. Och jag klarade nästan hela tjejhelgen, även om jag nog aldrig nånsin varit så sparsam med champagnen.

Imorgon är en annan dag, en där frystoalettepoken startar, och nu ska jag slicka pälsen i soffan med en liten slurk Bandol från -06 som tidigare sällskapade herr C's långkokskalops och äppelkaka.

Tusen nålar

Mina kollegor tycker nog jag ska komma tillbaka till jobbet snart.
När jag inte är där utan hemma sjuk och har tråkigt (och jobbar)
har jag en... lätt irriterande tendens att spamma dom med eoner av mail. Tusen frågor. Påståenden. Saker vi måste göra.

Samma sak när jag var i Bryssel.

Jag vill liksom, likt en irriterande terrier, så gärna vara med, veta vad som händer, höra det senaste. Och när jag inte kan det så skickar jag tusen nålar via epost.

-"Men va fan, kom tillbaka nu. Vi orkar inte längre!"

Kvinna i säng.

Trettiosexårig kvinna i säng.
Obscena mängder kleenex och mentolfylld nässpray.
Man roar sig med datorer och internet och makens Iphone-appar.

Fem små apor

En liten mamma dåsade i sängen.
Mamma ringde doktorn, doktorn sa:
Ät lite Kåvepenin och droppa Fucithalmic
så ska det nog bli bra.

I wish.

På sämringsvägen

Igårkväll ingen feber.
Igårkväll släppte järnbandet runt huvudet, och dom där glödande spetten bakom ögonloberna något.

Imorse kunde jag inte öppna ögonen.
Totalt igenklistrade av en gulmojjig gucka.
Och när jag tvättat bort joxet och sprättat upp ögonlocken möttes jag av två knallröda och svullna bollar som stirrade galet mot mig i spegeln.

WTF???!!!

Inväntar nu tid hos doktorn och hopp om att det är något bakteriellt så att jag kan få lindring och vändpunkt.

Jag ska ju träffa galsen och dricka champagne i helgen.

Fi fan.

Trodde det skulle gå åt rätt håll.
Trodde att jag skulle spendera dagen sådär snuvmysigt nerbäddad under bolstret och läsa böcker och dricka te.

Vaknade med feberfrossa och slemkräkningar.
Kröp till dagis och skola och ville sen bara sätta mig ner på en sten och dö.

Vacklade hem. Hissen trasig. Stapplade upp sju trappor och drösade sen ihop i en ynklig hög innanför dörren. Resten av dan i ett vidrigt skallebankande, illamående töcken ömsom i halvslummer ömsom i plågad vakenhet. Fick akutinkalla barnvakt för hämtning av barnen som gudssänd levererade dom ätna och glada lagom till Bolibompastart.

En halvtimme senare kom maken hem från Norrland och tog hand om kaoset.
Nu har jag fått både kycklingsoppa, coca cola och choklad.
Och till doktorn bär det av imorgon. Jag gissar på en elakartad luftrörshistoria.

Slem, Host, Nys och Ett huvud stort som en medicinboll

Fy satan vad jag mår kass.
En skolbacillsförkylning fick mig fullständigt på fall i fredags kväll.
Ett huvud som håller på att explodera, ett dövt öra med vätska bakom, en svullen kliande och värkande hals, en rinnande näsa, en igenkorkad näsa, en röd näsa. Röda ögon, en hjärna som bara susar inuti en svullen jätteskalle.
Ett kroknat och illamående kroppshölje.
Otroligt hur ynklig man kan bli från en dag till en annan.
Vill helst bara dra täcket över mig och dö. Typ.

Fredagsrys

Och just som planerna är som intensivast och man inbillar sig att höljet står pall så slår frossbrytningarna, halskillet, skallebanken och kroppsontet till.
Het panna, iskalla ben.

Och helgen som är full full av härligheter som cirkus, middag, kalas och 4D-bio.
Sonen och mamman ligger nerbäddade i soffan och hostar lite lätt febrigt. Di klene.
Dottern och maken klappar och bäddar om. Di stabile.

En stadig Macallan och två alvedon får ta mig igenom helgen.

Jag bor i snor

Och har därtill röda rinnande ögon och en grym jobbångest.
Blir bombarderad av röda utropstecken-emails som alla ska besvaras imorgon bitti.
Jag förstår överhuvudtaget inte hur jag ska komma upp imorgon, med tanke på att jag och Locket har legat i bingen till närmare tio varje morgon under jullovet.

Nere för räkning

Utslagen

Dyngförkyld

Det straffar sig att skola in barnvakten och gå ut på lokal och champagna.
Minhals var så tjock, min näsa så svullen och mitt huvud så svirrigt att vi gick hem efter det där enda glaset.
Vaknade inatt med feber och kräkning. Vaknade imorse helt matt, svirrig, svag och framförallt DYNGFÖRKYLD.

Hoppas på en snabb process så jag slipper få öroninflammation på flyget till Spanien på onsdag.

Rapport från hallmöbeln

Huvudet är tungt och kroppen är svag i värmen, det kliade omisskännligt i halsen igår och slemmade igen inatt, hostan som ett brev på posten. Gjorde för en gångs skull en riktig tempkoll som visade 37,7. Vad betyder det?

För min del betyder det jobba hemifrån och äta alvedon.

Hur vet man förresten om man fått svininfluensan?

Överdos

Efter en halv natt med trettiosekunders hostintervall stod jag vid fyratiden på morgonen inte ut längre, gick upp och tog en rejäl sked av cocillanan och sjönk sen slutligen vid gryningen in i ett morfinrus.

Vaknar runt åtta med en kropp som inte lyder. Huvudet känns som ingjutet i cement, illamåendet gör kroppen klibbig och kallsvettig, yrseln och mattheten gör det nästan omöjligt att kliva ur sängen.

Allt i ett töcken. Jag fick iväg barnen till dagis, återvände kräkfärdig till sängen och ringde i panik till husläkaren. Sov sen i sjokvisa dimmor tills jag fick stappla mig iväg till doktorn.

Visar sig att jag fått en överreaktion på cocillanan, tål den uppenbarligen inte, får två nya hostmediciner och order om att fortsätta med penicillinet.

Ovant, kontrollfreakat ringer jag skräckslagen kollega och lämnar över morgondagens högnivå-kineser i hans hand.

Men...

Min förkylning har inte riktigt gått åt rätt håll. Rösten tappade jag redan hos de polska jesuiterna i fredags, och hostan har tilltagit.

Inatt vaknade jag av fruktansvärda hostkräkningar med stora slembollar. Maken tvingade iväg mig till närakuten och doktor Linda sa: -"Bra att du kom, du behöver nämligen både antibiotika och starkaste hostmixturen med morfin."

Så nu äter jag rödgula kapslar med penicillin och tar små huttar morfinstinna cocillana-etyfin.

Slem

Slem ute, slem inne,
Slem i kropp och slem i sinne.

Jag däckade framför Pinocchio igår runt åttasnåret,
ganska slut efter att med tappad röst och infektion i kropp snackat svenska energisystemet för ett gäng kyrkligt engagerade polacker.

Vaknar i soffan runt midnatt, tyst det är i huset, linserna har torkat fast i ögonen, mascaran runnit ner på kudden och hela mitt huvud är fyllt av slem.

Nu har jag hostat slem, snutit slem och hostat lite mer slem. Ska strax preparera mig med coctail av alvedon, ipren och alindrin samt min zycomb-spray.

Obesvarad kärlek

Det är nånting med mig och muffins. Cup cakes.
En obesvarad kärlek. Ett i sak ojämställt förhållande.

Jag köper böcker om dom, jag dreglar över dom, jag fantiserar om mjuksaftigt chokladigt inkråm, om toppingar som non-pareilles, guldnon-stops, hjärtformat sockerströssel.

Men misslyckas alltid. Smeten vägrar resa sig, muffinsen blir torra, tråkiga. Toppingen kladdar, rasar av, rinner. Dom fina formarna syns inte eftersom muffinsen flottat igenom pappret.

Obesvarad kärlek.

Just nu har jag en (sjuk-)plåt platta oljiga äppel-å-kanel-varianter i ugnen. Det måste stått fel i receptet. I rest my case. Eller också ska man inte baka när man har huvudet fullt av bomull och alvedon.

Dyngis

Botten att bli dyngförkyld med hosta och bomullshuvud just som sommarvärmen fått ett grepp om dom strumplösa fötterna.
Gick hem mitt i ett möte (och fick kaffe hos maken på vägen) och däckade framför Bolibompa.

Satan i gatan att mina japanska mirakelpiller är slut.

Svirrhjärna

Inte nog med att man som ung, blond, skånsk tjej normalt sett har fullt sjå att utstråla pondus och beslutsmässighet.
När man dessutom rödögd halvhänger över konferensbordet på styrgruppsmötet, snörvlar och upprepade gånger tvingas frässnyta sig i upphittade på-botten-av-väskan Lambi-toapapper med små lamm på och därmed tappar tråden under det att man försöker upprätthålla en proffessionell och tung fasad känner man sig inte helt hundra.
Ändå var det inte jag utan VD:n som slog huvudet i en järndörr så att jag kunde smita iväg till bussen och med svirrande hjärna åka hem och bädda ner min dyngförkylda lekamen i dunet.

Högmod går före fall

Så nu sitter man här, eländig, med huvudet inkapslat i gullfiber och med en arsenal av Alvedon, Ibuprofen, Pronaxen, Esberitox och Otrivin framför sig.

Ömkan

Mitt huvud känns som om det skulle sprängas,
vätska bakom ena trumhinnan värker och spänner,
mitt ena öga är rött och kleggrinnigt,
det känns som om jag håller på att snyta ut hjärnsubstans.

Jag måste gå på årsstämman ikväll och presentera en styrelse vi inte har.
Jag är jagad av tjeckiska diplomater med blåslampa.

Det är faktiskt inte kul alls.
Det är faktiskt lite synd om mig.