Eller, som en fd chef till mig, tillika VD för ett stort bolag, brukade svara.
Hon var lång, säkert 1,80, och stor, skulle tippa på en matchvikt på 120 kg, och dubbelhakorna guppande som Atlantvågor när hon la upp sina gapflabb på styrelsemötena.
Extremt säker på sig själv, och full av humor och glimt i ögat, förekom hon gubbarna i ledningsgruppen med att dundra in i rummet och ropa: "Tjena gubbar, här kommer er galjonsfigur!"
9 kommentarer:
Ok- det är detta jag inte fattar.
Om en man hade gjort detta hade det inte kallats självsäkerhet och glimten i ögat. Eller har jag fel?
Hur menar du då?
En man råkar ju aldrig ut för att bli betraktad som 'galjonsfigur' eller 'manlig fägring' att 'vila ögonen på'. För det första.
Så vad är det en man skulle, eller inte skulle ha gjort?
Jo, män obejktifieras också.
Jag menar mer att om en man hade gjort detta inför en kvinnlig styrelse hade du inte formulerat detta inlägg som något bra.
Män objektifieras inte på grund av sitt utseende på samma sätt som kvinnor.
Däremot råkar de förstås ut för andra fördomar, som att män ska vara tekniska och gilla sport. T.ex.
Om en man skulle ropa "här kommmer er galjonsfigur" så skulle folk fnissa för att män inte brukar betraktas som galjonsfigurer.
Hade en man gjort detta inför en helt kvinnlig styrelse (som om sådana nu existerar, det gör dom inte ens i Feministiskt initiativ, möjligen i ROKS) så hade det nog betraktats som
A. Ironiskt och skrattats glatt åt.
B. Skumt och dragits lite på mungiporna alt snörpts åt.
Men som Malinka poängterar, det är nog rent hypotetiskt då män sällan får vara galjonsfigurer. De är väl oftare kaptenen.
Galjonsfigur eller kapten.
Jag syftar ju självklart på en liknelse av situationen. Fast omvänd.
Underbar beskrivning. *skrattar åt eländet*
Fru Kaos: Jag vet att du gärna vill tycka tvärtemot i alla feministfrågor ;-), men låt mig förklara:
Jag tycker inte det är "något bra" - jag tycker det är tragiskt att någon, oaktat kön - ska betraktas som galjonsfigur eller annat nedsättande som desarmerar personens främsta skäl att delta i en ledningsgrupp, nämligen kompetensen.
Nu är det dock så, att kvinnor också objektifieras efter sitt utseende. I fallet ovan insåg min VD att hon knappast kunde räknas som galjonsfigur eller kvinnlig fägring pga sin kroppshydda (en man i samma viktklass har pondus, en kvinna är bara... tjock. Och därmed säkert slö och inkompetent också, enligt gängse sjuka synsätt).
Därför valde hon att driva med bilden av sig själv, att skoja i dom förutsättningar som gäller för kvinnor i högre positioner. Att förekomma, genom att utpeka sig själv som galjonsfigur.
Allt handlar om makt(o)balanser. Det är samma sak när det gäller svarta och vita, eller överhuvudtaget grupper mellan vilka det finns en maktförskjutning.
Att en man skulle utnämna sig själv till kapten för en helt kvinnlig styrelse skulle varken vara särskilt utmamande, ovanligt eller visa på självdistans. Så jag förstår fortfarande inte vad du menar, och inte heller att du inte kan se skillnaden i situationen.
Jag blir lika impad varje gång! J, du är troligt bra både i din beskrivning och argumentation. Tack! Jag har ett intressant kvinnligt exemplar från vår ledningsrgrupp som jag måste ta upp vid tillfälle. Hon utför en ganska otrevlig maktutövning emellanåt för att manöverar bort duktiga kvinnliga medarbetare i hennes organisation. Bryter ned dem och får dem att sluta. Samtidigt sitter hon i ledningsgruppen och pratar om vår kärnvärden som tex lyhördhet och hur viktigt det är att vara närvarande chef...
Skicka en kommentar