En del hemmamammor vill gärna framställa sig i bättre dager än vanliga mammor.
Kanske är det ett uppdämt bekräftelsebehov.
Jag är hemma för barnens skull, säger dom, och spänner ögonen i en.
För förskola kan ju aldrig vara bra, och hemmamamman har även en klar uppfattning om åldersgräns. Den gränsen sammanfaller naturligtvis med längden på den egna hemmavaron.
Som om man är en lite bättre förälder, om man liksom offrat sig för barnen.
Vem ber om det? Inte barnen i varje fall.
Men ska vi vara ärliga så är det intressanta dock, att valet för en stor del av dessa kvinnor ju inte är så svårt. Det handlar inte alls om barnen. Det handlar om att hade dom inte varit hemma med barnen, så hade dom varit antingen arbetslösa eller vantrivts på ett ofta kasst betalt och rätt sugigt jobb.
Om man då får möjligheten att stanna hemma med en mer meningsfull sysselsättning. Och samtidigt kunna framstå som självuppoffrande och god förälder (läs: moder). Jag förstår att det är ett lockande lätt val.
Hur denna hemmavaro sedan ser ut för barnen är ointresssant. Barnen har det alltid bäst i hemmets vrå, skrias det som från en vålnad ur Hemmets Journal -53. Hos mamma, ska tilläggas. För i nio fall av tio är det också så, att även om familjen tillsammans bestämt att en lång hemmavaro är det bästa för barnen, är det aldrig så att de delar på utförandet av denna långa hemmavaro. För pappan är det tydligen det bästa att jobba.
Vad vill jag säga med detta?
Att jag är fett trött på att höra att föräldrar som gillar sina jobb är egoistiska. Eller prioriterar fel, om dom är kvinnor.
Att hemmamammor har EXAKT samma bevekelsegrunder för sina val som alla andra. Dom är varken bättre eller sämre, eller sätter barnens behov framför sina egna i högre grad än arbetande föräldrar. Dom råkar bara stå inför en annan valsituation.
14 kommentarer:
Visst är det så.
Man är hemma för barnens bästa, sägs det – och kanske är det bäst för de barnen, vad vet jag? Jag känner inte de ungarna. Men om jag skulle hävda, som jag vill hävda, att vi har valt förskola för barnens bästa, får man godkänt för det då?
Eller involverar barnens bästa bara mammamammamamma?
(Och ja, jag skulle ha möjlighet att vara hemma med barnen. Om jag ville bli galen alternativt ha två ganska uttråkade barn. Maken har inte möjlighet.)
Det är så svart eller vitt hela tiden. Det finns bara två lägen: antingen är man hemma på heltid eller så gör man karriär. I hemmamammans värld verkar det inte finnas något mellanting. Själv känner jag mig jäkligt mellantingig med en unge som går hos dagmamma 20-25 timmar/vecka och noll intresse för att "göra karriär". Däremot gillar jag mitt jobb.
Efter det senaste inlägget i debatten från Annas sida tycker jag bara synd om barnen som inte har vettigare vuxna än så omkring sig.
Kära östermalmsfeminist! (Värsta skällsordet någonsin, va?) The shit has hit the fan! :-D Någon är jättearg, tydligen.
Det var bra att få veta att vi egentligen vill vara hemma med barnen så att de slipper dagis, men väljer att arbeta för att försvara en princip.
Jag tycker att du varit för trevlig mot damen i fråga. Att skriva långa riktade inlägg som inte går att kommentera plus säga åt folk att hålla sig borta känns rent ut sagt apknäppt.
Well spoken. Jag kämpar vidare med mellantinget... .
Jag läste det här inlägget sent igår kväll och tänkte att nu smäller det. Du skriver bra, Jennie!
Jag tänkte också att nu smäller det. Men det har småsmällt så mycket från andra hållet att jag bara kände att jag ville säga det där.
Nu har jag uppenbarligen trampat på ömma tår, publikfrieriet är över och det är inte roligt längre, när man inte själv står för fiolerna. Tycker antagonisten.
Jag tycker att Annas reaktion är ganska tråkig. Hon behöver ju inte läsa här heller, om hon blir provocerad. Jag har inte ens länkat till henne (eftersom jag inte alls refererar till just hennes fall, utan fenomentet i stort).
Min mamma var hemmamamma, blev inte någon bra sådan, bitter bara. Min väninnors underbara engagerade mammor har varit arbetande. Kanske liten grupp för att säga något generellt men att ge tid åt sina barn är inte bara i kvantitet (vilket iofs är oxå väldigt viktigt när de är små) utan att ffa vara närvarande i umgänget med dem, att vara en positiv förälder, en bra förebild. Det tycker jag är viktigast. Jag arbetar och är mamma och försöker att förena dessa roller med någorlunda bra resultat. Brister det så är det oftast inte pga jobbet utan pga hur jag är som person, hur ja mår mm. Och jag mår finfint av att jobba och är då som gladast.
magdalena: Ja, och sen är det ju inte heller så att vi som jobbar skiter helt i våra barn. Dom flesta jag känner fixar och trixar så att barnen får relativt korta dagar på dagis, föräldrarna växeldrar med tidiga morgnar etc.
Min poäng är att jag inte tror att dessa mammor som valt att vara hemma gör det för att de prioriterar sina barn högre än oss andra. Utan för att deras situation ser ut sådan att valet blir ganska lätt.
En annan poäng är också att det alltid handlar om MAMMOR, aldrig om pappor. Retoriken brukar låta såhär: "VI har bestämt att våra barn ska få vara hemma länge, därför är JAG hemma (mamman)". Det här med att ångra sig som gammal för att man inte spenderade mer tid med barnen verkar inte gälla för pappa.
Jag håller med dig delvis i fråga om kvalitetstid. Jag tror inte på det som en ursäkt för vissa pappor att vara ganska frånvarande. Men visst är det bättre för barnen att vara tillsammans med en förälder som trivs själv. Jag trivs till exempel inte heller med att gå hemma. Och barnen älskar dagis. Winwin för båda parter alltså.
Det tråkiga är bara att en del hemmamammeförespråkare har något slags inre tvång att inte kunna nöja sig med sin egen situation utan måste påstå att vi som väljer att jobba är egoistiska och prioriterar fel (om vi mammor, inte om vi är pappor tydligen). Samt att dagis är dåligt för barn under X år. Det tycker jag är tarvligt och dumt.
Jag har nämligen aldrig påstått att hemmamammor är något liknande eller att hemmamiljön är skadlig för deras barn, även om statistiken talar sitt tydliga språk om man vill generalisera.
Well well. Jag skriver vad jag vill på min blogg och det står var och en fritt att läsa eller avstå.
Och så här tänker jag: Jag trivs mycket bra med att ta hand om mina barn på heltid. Jag har en universitetsexamen och hade inte varit varken arbetslös eller haft ett tråkigt jobb om jag hellre jobbat. Jag tror inte att barn mår dåligt av att inte gå på dagis. De kan ha det alldeles utmärkt hemma. I min familj passar det utmärkt med en hemmamamma och en deltidsarbetande pappa. Vi trivs och mår bra, men så klart är det tufft med all kritik man ofta får när man stannar hemma med sina barn. Vi väljer det vi mår bäst av. Borde inte vara så mycket mer med det. Det är sorgligt att det finns så lite acceptans för olika val i livet.
/frida
Ur ett perspektiv säger jag så här: Generellt har alla föräldrar sina barns bästa för ögonen när de beslutar om olika saker. Jag tror att många föräldrar gärna vill vara hemma med sina barn länge därför att det är en lyx att få lära känna sin barn ordentligt och det är faktiskt väldigt roligt att tillbringa tid med barn, samtidigt är det ju ganska svårt och då tänker jag inte bara ur en ekonomisk aspekt.
Det är ju ganska svårt att tillgodose barnets behov 24 timmar om dygnet och därför tror jag att många tycker att förskola är ett bra alternativ, medan andra inte gör det.
Jag tror också att en del föräldrars oro hindrar dem från att lämna sina barn i förskola trots att de vill. De klarar inte att släppa den kontrollen och då brukar inte heller den vistelsen bli så enkel för barnet som man kunde önskat.
Däremot tror jag inte som en del tror att förskola är skadligt för små barn, inte heller att förskolan behöver vara en otrygg miljö för ett litet barn. MEN
Det behöver ju inte vara en stimulerande och spännande miljö heller... det beror ju helt på pedagogerna som arbetar där.
(och det finns ju mer att säga kring det här egentligen)
frida: Visst. Jag efterlyser också acceptansen. Det är väldigt tråkigt att bli kallad "fitta", "pack" och "egoistisk". Inte särdeles tolerant.
Det är bra att det funkar fint i er familj.
Tritst när det blir såna motsättningar mellan hemmamammor och jobbmammor. Som sagt - alla vill ju bara barnens bästa och gör det som är bäst ur familjssynpunkten. Synd att det aldrig är några pappor med och diskuterar. Synd att all diskussion slår bara på ens dåliga samvete som vi svenska kvinnor verkar vara världsbäst på. Men borde vi inte vara glada att vi lever i detta underbara land med lång och delad föräldraledighet, bra (för det mesta) barnomsorg och mkt hög andel förvärvsarbetande kvinnor där man kan välja ganska fritt hur man vill ha sitt famileliv?
Sen kan vi disuktera andra saker - får man bo med barn i stan, är O,boy OK 7 dgr/vecka mm ;o) Det kan bli rabiata inlägg där med. Tänk, svenskar som är så tama på att brusa upp i diskussion ( jag är polska)- gå bara in på Familjeliv eller några bloggar som erfar du äkta sydeuropeisk munfajt!
Jesus anåda. Vet inte var jag ska börja, men din antagonist gör rätt i att sluta. Anfall är bästa försvar, men när det inte fungerar längre är det bättre att fly än illa fäkta.
(Ursäkta ordspråken, men måste se det tragikomiska i situationen. Bantning och bloggning tycks gå före barnen. Om man skummar kaoset.)
/Pusslaren
Jamen då är vi nog hyfsat överens ändå ;)
Låt varje familj leva som de anser vara bäst och alla är nöjda.
Man får helt enkelt lita till att varje familj är fullt kompetent at fatta egna beslut.
Skicka en kommentar