Dom får säga vad dom vill, hemmamorsorna.
Men när glädjen är så sprittande påtaglig
när det hoppas ur vagnar för att rusas genom grinden
och kramas och pussas vilt med kompisar och fröknar
att mamma och pappa helt glöms bort
men kanske kanske bevärdigas med en flyktig slängkyss
Då känns diskussionen om dåliga dagis men härliga hem
långt långt borta från verkligheten.
11 kommentarer:
Det låter härligt! Så där gör knappt aldrig mina barn. Det varierar förvisso med åldern, men här känns det härligt bara båda är hyfsat glada och inte gråter.
Eller när sur N kommer upp ur sängen på morgonen, trött och med mungiporna nere vid knäna. Och jag frågar "Vill du ha frukost?" *skak på huvudet* "Vill du ha en kram?" *skak på huvudet "Är du trött och sur?" *skak på huvudet*. Så säger jag "Men vi ska snart gå till dagmamman!" och mungiporna åker upp i ett stort smajl och ungen jublar "jaaaaaaa!" :)
Så kan man också se det ;) Jag har haft en förskolefantast och en snälla-mamma-låt-mig-vara-hemma-mera i min barnaskara. Och en som inte förstår att h*n blir illa behandlad av urusel personal.
k: Det är ju inte alltid så här förstås. Men faktum är att det varit så bra länge nu. Nästan ända sedan vi kom hem från Thailand.
Knut gillar ju inte kyla och regn, då blir han grinig. Men dagis älskar han.
Och C är ju enligt andra för liten för att veta, men det verkar ju som att hon är ganska förtjust när hon beter sig sådär.
Har du tråkigt Jennie?
Sådär har vi det också just nu. Det är ganska fantastiskt. :-)
Fast sen kan det ju bero på en massa annat än hur fantastiskt dagis är också. Min son vill mycket hellre vara hemma och leka och skiner upp som en sol när det är dagisfria dagar. Fast han har ju kompisar hemma också (även om kompisar fortfarande inte är allt i hans liv), och en lillebror att leka med och en mamma som tycker om att umgås med dem.
Frida: Vad skönt att de har en mamma som tycker om att umgås med dem.
Våra barn har både en mamma och en pappa som tycker om att umgås med dem. De gillar dagis ändå. Jättemycket.
Mina barn har också en pappa som umgås med dem. Mycket. Mer än många heltdisarbetande eftersom jag försöker hinna jobba undan så mkt som möjligt här hemma, vilket ger mycket fri tid för oss alla. Dessutom har han inte träningar, krogbesök och annat efter jobbet, utan umgås med sin familj. Han har varit ledig med barnen långt mer än många duktiga "vi delar lika på föräldraledighetenpappor". Men det är svårt att få in att det kan fungera så. Är man en familj med en hemmamamma så betyder det tydligen alltid att pappan är fullständigt frånvarande (mer frånvarande i alla familjer där båda jobbar heltid, tydligen), dessutom är det alltid synd om barnen som går miste om det underbara dagis. Det stämmer inte in på oss. Kanske på alla andra hemmabarnsfamiljer, vad vet jag. Men här har vi två engagarade föräldrar, barn som inte älskar dagis och inte tycker att kompisar är precis allt i världen.
Men det finns ju som bekant en hel massa sätt att göra rätt. Huvudsaken är väl att vi alla får leva vårt liv efter eget huvud så långt det är möjligt.
Ja. Jaha. Jag förstår nog inte riktigt hur mitt inlägg om att mina barn gillar dagis provocerar dig?
Senkan jag väl bara tillägga att jag tror att föräldrarnas inställning till dagis påverkar barnen oerhört mycket. För det verkar hänga väldigt tydligt ihop - föräldrar som inte gillar dagis har barn som inte gillar dagis, ergo är dom hemma. Et voilà.
Det gjorde det inte. Ville bara berätta att det finns barn som inte älskar dagis. Vi har peppat vår son mycket när det gäller dagis. Och vi gillar det. Det är ett jättebra dagis, engagerad personal osv. Och han är där för att få mer kompisar. Alltså inte långa dagar osv. Han har dagis som en rolig aktivitet för att träffa fler jämnåriga och vara lite förberedd inför skolstart. Men han föredrar hemma, hitta på saker med syskon och kompisar här omkring. Så kan det också se ut, hur fantastiskt det än är på dagis.
Skicka en kommentar