lördag 8 augusti 2009

Enkönat föräldraskap

Blev påmind om detta för ett tag sen när vi hade vänner, relativt nyblivna föräldrar, på besök. Inte helt oväntat deklarerade mamman att dom gemensamt hade kommit fram till att hon skulle vara hemma i minst två tre år. Med den leende förklaringen att dom ju vill ge sitt barn en bra och trygg start i livet. (Och... så passade det ju så nästan pinsamt bra eftersom hon ändå är arbetslös och han har ett välbetalt jobb. Bara som i en bisats.)

Jag undlät att dubbelsucka utan log bara milt men trött. En suck ville ut för det typiska i situationen. Hon vill vara hemma, bra där, men vad vill han? Jag undrar som Terri. Hur kan man inte vilja vara hemma alls? Bara liksom överlåta allt åt mamman.

Andra sucken för den förklaring i vilken det som inte sägs blir en hel massa junk. Det är väl självklart att dom allra flesta mentalt friska föräldrar vill ge sina barn en bra och trygg start i livet? Jodå, även vi som inte tror på megalång enkönad hemmavaro som allena rådande trygghetssanning.

4 kommentarer:

Sus sa...

Vi mammor har en jävla bra förmåga att köra över papporna. Jag har precis lämnat över allt ansvar till barnens pappa, efter 9 år.
Jag tycker att det är jobbigt.
Men hur har han haft det de senaste nio åren?
Nu betalar jag underhåll och får träffa dem när det funkar.

Behöver jag nämna att MÅNGA haft synpunkter på detta?

"Men BARNEN då?"

Tjaaa...de har en fantastisk pappa som är lycklig över att få hem dem igen.

Är det så konstigt?
Egentligen?

FiaLisa sa...

Jag började lämna en kommentar, men det blev så långt att jag skrev ett egget blogginlägg istället. Jag håller med dig helt.

Hosanna sa...

Bra inlägg. Vad vill papporna? Vad förväntar vi oss av dem? Vad har barnen rätt att få?

Garderobiären sa...

Nu menar de väl inte nödvändigtvis att det måste vara mamma som är hemma i tre år? Men de menar att nån skall vara det och det är ju så PRAKTISKT att mamma är det i just det HÄR fallet för pappa kan ju inte vara borta från jobbet bla bla. Hur tänker de runt tryggheten när det gäller barnens försörjning ifall det händer pappan nåt? Hur tänker de kring relationen barnet får med pappan, hur trygg blir den? Såna frågor vill jag så gärna ställa i fall som dessa men jag har hittills aldrig lyckats göra det utan att folk blir sårade och aggressiva så jag väljer ofta bort det.