Verkar som om vår nästan-fyra-å't-halvt-åring hamnat i tidig femårsutveckling. Jag känner igen vartendaste dugg. Nyaste fasen efter almost-total-harmony-for-a-while är en liten stor kille som opponerar sig mot allt. Och vill bestämma allt själv. Och trots att jag varje kväll går och lägger mig med föresatsen att inte trilla dit imorgon, att inte bli så fruktansvärt provocerad och ledsen och arg och få miljoner små små svarta hål i huvudet av allt tjat så hamnar jag där gång på gång.
Efter kvällens läggdagstrauma (fel tandkräm, fel pyjamas, fel saga, fel mamma, fel pappa, fel tidpunkt) går jag in och klappar, min hand slås bort, jag säger "Jag förstår att du inte vill nånting just nu, att du är arg och vill bestämma själv, men jag älskar dig, och jag vill bara ge dig en godnattpuss". Det knips med ögonen, munnen i arg grimas, och det väses argt: "INGEN PUSS!". När jag flyttar benet för att resa mig från sängkanten hör jag den lilla rösten igen: "Mamma... En liten puss. På kinden."
4 kommentarer:
Å, lilla hjärtat. Samtidigt kan jag inte låta bli att fasa. Vi har precis tagit oss igenom två-års varianten (hoppas jag). Försöker förtränga att det finns mer av samma sort att se fram emot.
Ååååh, vilken underbar kärleksförklaring du just delat med dig av - fantastiskt fint! Tårar i ögonen...
Vi känner av några små prövande vågskvalp av det där. Än så länge står jag bättre ut med det där oresonliga, än med andra irritationer. Känner nämligen igen det, svårigheten att möta besvikelser och att kunna ställa om en förväntning mot en annan.
Jag lider fortfarande av det. Även om det inte yttrar sig lika vildsint.
Maken har svårare att bara flyta med. Jag lyckas inte heller alltid, men det funkar faktiskt.
Får se vad jag säger när det eskalerar! :-o
Ojoj, jag känner igen! Här hemma har vi en mini-tonåring just nu, i 4,25-åringsformat. Det skriks, kastas saker, protesteras och sprutas både tårar och slag åt alla håll. Bara för att nästa sekund vara hur gullig och klok som helst. Så är det väl att vara människa i den åldern, verkar det som. Men visst är det oerhört påfrestande!
Skicka en kommentar