En bekant sa vid något tillfälle då vi stod och pratade om hur det är att ha barn, att hon aldrig hade trott att det skulle vara så roligt, att hon inte hade vetat att det var så kul.
Min reflektion är snarare den motsatta. Jag förstod så mycket som att det skulle bli ömsom fantastiskt och underbart, ömsom jobbigt och slitsamt. Men aldrig att jag hade trott att det mellan varven skulle vara så urbota tjatigt. Alla dessa likadana timmar i aptrista lekparker, allt detta tjafsande, snytande, tjatande, förmanande, lockande och pockande och oförutsägbara vansinnesutbrott (från båda håll). Att JAG skulle få en sån tjatröst. Att jag skulle bli så trött på mig själv och min egen tråkröst.
Att en idyllisk solig utflyktsdag på en mikrodels sekund kan förvandlas till nervsammanbrott.
Förmodligen tur att jag inte visste.
10 kommentarer:
Det blir alltså inga fler....=)
Jag instämmer i din analys. Tjat, tjat, tjat. Och vi som faktiskt ändå släpper ganska mycket!
Så sant så sant, du har satt ord på alla mina känslor!
Skönt att höra att det inte bara är jag som tycker att det är tråkigt ibland. Usch, det kan ge mig så dåligt samvete att jag inte tycker att det är kul jämt...
PH Minea
Tack för att du delar med dig av ärliga reflektioner!
Tjat, tjat, tjat.
Usch. Jag hatar min egen röst.
Tacka gud för dagis ;-)
Amen till det.
Men trots det så ångrar man dem inte en sekund.
Men visst är det trist att bli den gnälliga skälliga...
I hear ya!
Förhandlande in i absurdum. Sjukt energikrävande! :-)
Kram
Word.
På prikken, og jeg har bare en.
Skicka en kommentar