Trots mina på mina och principiella beslut körde jag ut hela familjen på radhusvisning på Ön.
Bara jag såg en charm i den slitna parketten. Maken fick lappsjuka hundra meter efter bron. Sonen har på ett obehagligt sätt börjat ta efter sin far och vägrade gå ur bilen när vi var framme. Dottern örlade glatt men planlöst kring bland buskar och biljoner barnfamiljer.
Jag vet inte vad jag håller på med.
Jag har ju lovat att sluta.
Det verkar inte gå så bra.
2 kommentarer:
Låter inte som om familjen är redo att lämna stan. Vad är det du verkligen vill? Bara ha större eller längtar du innerst inne efter en egen täppa? Går det att kompromissa på något sätt?
Det är väl det jag inte vet själv heller. Jag älskar att bo här, i "stan" (med park, djurgård och gärde runt knuten och ändå jouröppna affärer mitt över gatan, all service, alla bussar, T-bana, dagis femtio meter, vänner...) men nu på våren blir längtan stark efter nån slags täppa/markboende. Men framförallt är det storleken. Vi måste ju flytta nån gång, för vi bor för litet. Och att hitta en större lägenhet till rimligt pris och med fungerade planlösning har visat sig lättare sagt.
Skicka en kommentar