Satan vad jag känner mig under isen för närvarande.
Det har väl att göra med hård belastning på jobbet, som en omständighet, men rör mitt privatliv.
Jag känner periodvis en sån otrolig sårbarhet och utsatthet i vår lilla satellitfamilj. När allt funkar är det lätt att tänka bort, men när man har mycket omkring sig blir det så påtagligt.
Jag har inga syskon. Min far (morfar) är så gammal och skröplig att han numera bor permanent på sjukhem. Min mor (mormor) är därmed fullt upptagen med hans väl och ve, och även om så inte vore så har hon sådana problem själv att hon varken reser eller kan stötta oss. Farmor gick bort för sju år sedan, och (styv)farfar bor i Spanien.
När vår enda möjliga (betalda) barnvakt nu fått heltidsjobb och därmed tackat nej till tre förslagna datum framöver, blir jag missmodig och låg.
Det hade varit så otroligt skönt och tryggt att ha nån endaste "självklar" back-up. Bara en enda! Att ha nån nära släkting som kom och tog ungarna till Skansen två timmar en lördag. För att hen ville det. Som kände samhörighet med våra barn.
Jag vet att vi är priviligerade på många sätt. Och jag tycker inte synd om mig själv på nåt vis. Men utsattheten triggar mig som ensambarn hårt, den ger mig ångest.
9 kommentarer:
Men ni har ju vänner - känns det inte okej att fråga vänner sånt?
Jag är rätt säker på att jag skulle erbjuda mig om jag hade vänner som var i er situation - där jag kände barnen och föräldrarna väl.
Våra vänner har till exempel tagit med sig Theo på Skansen utan oss - och då har vi ändå hyfsad backup med föräldrar.
Jag hoppas att det löser sig med det där pusslet J!
Kram
Vi är i ganska liknande situation, mest pga stor geografisk avstånd till närmaste släktningar. Vår räddning är grannar som har barn i samma ålder, samt dagiskompisarna. Vi tar ju gärna med oss ett (par) barn till när vi ändå ska till utflykt eller när vi hämtar barn från dagis, och upplever att andra gör det också. Värt att fråga? Eller bjuda andras barn först, om det känns bättre så?
Jag hade gärna gått på Skansen med Knut och Carla vilken dag som helst, så synd att jag bor i Göteborg bara... Trist med barnvakten som funkade så bra, hoppas att ni hittar en annan minst lika bra, alla behöver avlastning och vuxentid ibland! Kram
Jag skulle också kunna kalla oss för en satellitfamilj. En liten sådan då'rå. :)
Jag har inga släktingar i närheten som kan finnas till hands, avlasta.
Jag har istället valt att se oss som en stjärnfamilj För mig handlar det mycket om att släppa in andra vuxna i familjen. Att låta andra spela roll. Att vara utsträckande istället för inåt kämpande. Det jag kontrasterar mot är dock då inte satellitfamiljen utan mer den traditionella bilden av kärnfamiljen.
Som tröst eller vad man ska kalla det, verkar det där vara ett problem även i större familjer där man bor nära varandra. Fyrtiotalistgenerationen verkar t ex inte riktigt ha tid med barn och barnbarn, de har så mycket annat för sig.
Jag har inga bra tips hur man gör. Vi är i samma situation då farfar och farmor bor utomlands och mormor är för gammal. Min och pappans syskon bor långt härifrån eller är inte intresserade. Vi har någon kompis som avlastar ibland, men med tre små barn kan man inte lasta kompisar jämt och inte heller andra dagisföräldrar. Vi har skaffat oss två barnvakter vilket gör att det känns som alltid kan någon av dem, men det finns ju ingen som kan ta dem en helg eller natt. /Erika
Vi har en liknande situation, även om det faktiskt finns en farmor och farfar på nån timmes avstånd, de är inte så barnvaktiga av sig bara. Vi omger oss istället med vänner som har barn i samma ålder. Ibland sover A över där, ibland kommer nån av kompisarna hit på övernattning. Ett par timmars passning här och där på helgerna är inget problem, inte heller för dem som har två barn. Enklare är det förstås för oss som bara har ett.
Jag tycker att det är så roligt med alla dessa vuxna och barn som A tar till sig som sina kompisar! Och ärligt talat så ser jag gärna att våra vänner har mer inflytande på vårt barn, än konstiga släktingar som vi inte har något annat gemensamt med än blodsbanden.
Kanske fråga vänner/dagisföräldrar om någon är intresserad av att ha en strukturerad barnvaktningsform? Ett par timmar varannan helg och en natt i månaden, så passar ni deras barn lika ofta! Min erfarenhet är att det är väldigt lätt och roligt att passa andras barn när man själv har barn i samma ålder. Det blir inte alls lika mycket trots och skrik och bråk om tandborstning och pyjamasar och gud vet allt... En ren lisa för själen med en sån enkel kväll då och då!
Tack för alla kommentarer!
Jo visst har vi vänner, och visst har vi dagiskompisar som vi har stor glädje av, både som hjälp och som vänner.
Men jag tycker inte det känns "lätt" eller "självklart" att be kompisar om hjälp om det inte är absolut nödsituation.
Barnen behöver ju gärna vara lite 'vana' vid en person också, särskilt om det gäller nattning eller hämtning från dagis.
Jag vet att många som har släkt inte har så bra relationer ändå, eller att som någon skrev, att mor/farföräldrarna har egna agendor.
Och vi har ju haft bra barnvakter, och har den bästa just nu! Men det är som sagt föränderligt och ändras efter nya agendor och planeringar.
Men jag önskar ändå att det fanns nån geografiskt nära som hade ett geniunt intresse, liksom på ett annat sätt, för att faktiskt umgås med barnen regelbundet. (Som jag ju ser när vi tex besöker mormor få gånger per år.)
Jag behöver mest bara vädra min ågren.
Våra självklara börjar bli äldre och orkar inte så bra längre. Än så länge går det bra med en övernattning, men sedan blir de alldeles slut (och man förstår ju dem, man blir ju slut själv efter 12 timmar i barnsällskap!).
Se det inte som att ni ber dagiskompisar och andra om hjälp. Se det som att ni ger dem en möjlighet att byta tjänster med er. De flesta har faktiskt situationer som liknar er eller vår, där man antingen inte har några eller åtminstone rätt begränsade möjligheter till avlastning.
Och visst måste barnen känna någon som hämtar dem. Därför är dagisföräldrar bra, och därför ska man se till att hänga med hela familjer som man gillar. Sötpricken blir t.ex. gärna avhämtad av Mums eller Rusty för att leka några timmar, eftersom hon känner både barn och vuxna. Och vi har ändå inte umgåtts SÅ mycket. Men vi har träffats, lekt och ätit hos varandra några gånger. Det räcker.
Skicka en kommentar