Klockan är tjugo i fyra.
Jag ser dom på håll.
En randig mössa med tofs och en röd Bamsemössa som virvlar runt i glada lekar med dom andra barnen. Jag ser fröken Maria peka på något på marken, förmodligen fler vårtecken eller något djurspår, och jag ser fröken Anna sitta med tre barn i famnen i nån slags lek.
Jag är glad över att jag kom ifrån lite tidigare idag.
Så rullar jag upp vagnen vid grinden och från den sekunden är allt som förbytt. Sonens ansikte förvrids i arg gråt, eftersom jag kom "mitt i leken", dottern vill genast gå och gunga, sonen börjar tjata om russin och när jag förklarar att jag sprungit direkt från jobbet och inte hunnit få med russinen bryter han ihop i en vrålande hög. Dottern börjar vråla högre om gungningen, och när hon får veta att vi inte alls ska gå och gunga idag bryter hon å sin sida ihop i en vrål- och snorhög.
Pulsen går upp och jag känner en tyngd i bröstet. Trycker så lugnt jag kan ner dottern i vagnen och försöker lirka upp sonen där bak. Han hänger sig på bromsarna och skriker. Det tar tjugo minuter att komma ut från grinden.
Det skriks hela vägen hem, i trapphuset och upp i hissen. Grusiga kläder och skor kastas huller om buller i hallen. Händer tvättas och dottern hinner inte riktigt få av sig alla kläder innan kisset kommer, så sanering av golv och snabb avduschning.
Sonen börjar tjata om en macka och när jag förklarar att vi ska ju äta om en timme så bryter han ihop i en vrålhög. Jag erbjuder äpple. Dottern nappar, sonen kreverar. Sonen får en halv macka och ett glas mjölk. Mitt huvud bultar av värk.
Fem minuters lugn. Sen kommer sonen på att vi ska leka kurragömma. Men jag vill dammsuga upp allt grus från hallen som nu börjar dras runt i lägenheten, hänga upp kissiga byxor och påbörja middagen. Sonen bryter ihop i en snörvelhög när jag inte vill leka. Lek med din syster! Går inte hem alls.
Fiskpinnarna går hem, jag tömmer diskmaskinen medan det dras i mina byxor och bölas och skriks om att jag ska följa med och vika pappersflygplan, fixa skattjakt och lösa syskonkonflikter om vem som hade nån ful liten plastgubbe först.
Bolibompatimmen en oas i kaoset.
Sen börjas det igen. NÄ, det kan inte vara natt NU - det är ju LJUST! Vi vill sova i soffan! Inte DEN pyjamasen! FEEEEEL blöja, det ska va en blöja med en KOAAAAAALA på! Pappas tandkräm, inte barntandkrämen! Dottern vägrar ta av sig kläderna, vägrar borsta tänderna, vägrar vara med och läsa saga. Ligger på mattan i vardagsrummet och skriker väldigt högt rakt ut. Jag får nog. Jag bär in skrikungen i sängen, tvångsborstar tänderna med vilt spottande till följd och vrålar tillbaka.
Två sagor, tre sånger och femhundratrettio kuddvändningar/filttillrättaläggningar/hot om stängd dörr senare så är nu denna dags underbara kvalitetstid med dom barn jag älskar högst av allt, till ända.
Jag skulle behöva en fet whiskey, men nu måste jag jobba.
5 kommentarer:
Snart kommer en period av harmoni, håller tummarna för det :-)
Ååååh, jag tvingar mig själv att djupandas under läsningen.
Småbarnslivet i ett nötskal.
Intensivt, minst sagt.
Stödkram.
Förlåt, men jag skrattar lite. Jag skrattar igenkännande. För mig är det någon slags tröst att faktiskt inse att det finns flera som går igenom samma sak. Jag vet PRECIIIS hur det är. Jag har varit där SÅÅÅ många gånger att det inte ens går att räkna dem. Jag befinner mig, ungefär, där rätt ofta fortfarande. Olika situationer ständiga vrålhögar. Underbart ord, vrålhög. För en vrålhög är precis vad min femåring (5 år idag!) blir, typ jämt. Ständiga prövningar, tålamod som spricker, tårar, snor, skrik blandat med underbara stunder av ömma pussar, mjuka kramar och gulliga ord. Efter småbarnsperioden kan det knappast vara nåt som kan stoppa oss. Men, då kommer väl tonårsperioden... Men, det tar vi sen.
KRAM!
Jag känner igen det. Det brukar inte så vildsint som din onsdagsupplevelse, men det där eviga vrålet och tjatandet!
Det enda som hjälper, har jag märkt, är att strunta i allt som inte är helt nödvändigt. D.v.s. begränsa sig till att hänga upp kissbyxor och förbereda mat, och sätta sig med dem i stället för att sopa golv och plocka ur/i diskmaskin. Även om det skriker i kroppen, för att man inte får göra det man verkligen vill göra.
Ett hett tips för att förlänga Bolibompa-timmen några dagar i veckan: I drömmarnas trädgård. Går mellan 17.30 och 18 vissa dagar, och barnen blir helt uppslukade. Som vuxen fattar man nada, men det spelar ju ingen roll.
Vi brukar ge barnen en frukt framför en dvd-film bör vi kommer hem, skam till sägandes. Eller vadå "skam", det är det som räddar oss från totalt sammanbrott hälften av tiden. Numera är de iofs inte så hemskt intresserade av filmen och börjar pyssla med annat efter en kvart, men det gör ju inget det heller.
Min 3-årige son har en låssaskompis som heter Annika. Genom henna kan han referera till allt som vi gör och säger och kan liksom formulera sina inlägg. I går sa han:
-Min kompis Annikas föräldrar leker med henne hela dagen.
Där låg man i lä...
Skicka en kommentar