We're gonna go cluuub hopping

Nu har jag häftat tjufem sånghäften, skrivit tjufem placeringskort, googlat på lekar och funderar fortfarande på om jag ska måla naglarna rosa eller inte.

Sea Salt-chokladen har varit en bra kompanjon. Och med lätt champagnebakfylla låter jag bli priten idag och satsar allt på morgondagen.

Kan inte låta bli att hemnetpornografera lite också, och är just nu sjukt sugen på ett sjuttiotalshus med utsikt över Stora Värtan. Tills jag såg att Lägenheten på Karlaplan 8 är till salu. Sju rum, tornrum och 247 kvm. Lilla lilla kruxet, som vanligt, är utgångspriset på sexton millar. Jag får fan pantsätta bordssilvret.

Man tar intryck

Man tar intryck

Äkta silver i paketen

Äkta silver i paketen

Trettiofem rosa rosor

Trettiofem rosa rosor

Congratulations!

Frulle på sängen, en rosslig senthemkommen make sjöng, ena sötisen tjurade för att han inte fick ta med frukostflingorna i sängen, den andra sötisen ville ligga ovanpå mig.

Glada tillrop och grattissms och jag är glad och känner en barnslig sprittighet över att fylla år och saknar bara karamellfärgade kalasbyxor och sammetsklänning.

Tack för alla grattisar! Kramar till alla!

Vita, svarta, bruna, gula

Hur hanterar man barns ärlighet och oförskräckta nyfikenhet vad gäller människor med olika ursprung utan att det blir fel?

Vi bor i en stadsdel som inte är direkt känd för sin heterogenitet rent demografiskt, och där mina egna barn i princip är dom som är mörkast på dagis. (!)

På gympan frågade Knut sin supersöta gympalärare (en svensk tjej med okänt påbrå) varför hon var så brun i ansiktet. Jag fick hosta men tjejen svarade helt utan problem.

Idag mötte vi en svart snubbe på gatan varpå Knut frågar, säkert med anledning av att vi nyss varit i ett land fullt av mycket brunare människor: -"Mamma, kan bruna människor också bo i Sverige?".

Dagar man gillar

Dagar man gillar när man äter lyxig och lättsam lunch med nyfunnen släkting som man inser man har mycket gemensamt med, cruisar förbi bokrean och liksom i farten plockar med sig ett par framstående författare i tegelstensformat (Joyce Carrol Oates och Doris Lessing), hämtar sötaste barnen på bästa dagiset och väntar hem en efterlängtad make.

Dagar man gillar när blomsterbudet ringer och aviserar blommor för att man fyller år imorgon.

Odiskutabelt vuxen

Borde man vara nervös dan innan man fyller 35?
Jag är det.

Trettiofem. Det är en seriös ålder. Man lallar inte bort en trettiofemåring hursomhelst. En trettiofemåring har koll. Pondus.

Intressant då att det man fortfarande allrahelst vill är att ansvarslöst dingla med benen och bara äta mjukglass i solen.

Väderprognos för lördag?

Dagens bästa:

Polska damen: -"Förrätten är soppa."
Jag: -"Åh, gott. Vilken sorts soppa?"
Polska damen: -"Det vet man inte i förväg. Det beror på väder."

Sjöhästen på vår gata i stan

Knut gillar ju som sagt sitt dagis.
Gillar är ett modest ord i sammanhanget.
Han älskar dagis. Och jag förstår honom.

Sen vi kom tillbaka från semestern har han fått tokbryt när vi hämtat honom, vi kommer "för tidigt", han har inte "lekt klart" och vi "förstör allt" och "varför måste jag gå hem när S och K får vara kvar??".

Idag hade dom varit i stora pulkabacken vid Kampementsbadet och åkt brant och fort på pulka och stjärtlapp hela förmiddagen, sen bjöds det hemlagad bouef bourgignon till lunch, efter det var det syprojekt och alla barnen broderar nu små dukar som stolt visades upp. Hembakade semlor och halsbandstillverkning. När jag kom satt sonen djupt koncentrerad och trädde pärlor. Blev djupt besviken över att jag kom redan halv fyra. Han hade ju inte hunnit nånting juh!

Kanske är det självbedrägeri, projicering, kanske är det det. Tillvänjning redan vid späd ålder? Men jag mår verkligen bra av att barnen trivs så bra, och jag saknar helt det dåliga samvete som man ibland pådyvlas över att lämna sina barn på dagis, särskilt om det är mer än trettio timmar i veckan.

Dottern, som var hemma sjuk idag och vi har verkligen haft en mysdag, utbrister vid hämtning av storebror: -"Mina kompisaj! Jag haj inte febej, jag haj inte febej, imojjon fåj jag gå på dagis väl??"

Tisdag

Hemma med snorig febrig dotter, ganska mysigt.
Mellan jobbsamtalen (intressant att ha en strategisk diskussion med sin chef - som själv befinner sig i norska fjällen - bland frysdiskarna på Sabis medan dottern sitter i vagnen och låter som en tiger) har vi byggt lego, kollat på Pettson och badat persikodoftande bubbelbad.

Jag lyckades också kryss i taket komma ihåg att parkera om bilen - som först fick handjagas fram under berg av snö till dotterns stora förtjusning - men parkerade så tätt intill en snövall att jag fick serietidningskrångla mig ut genom smal springa med dotter och matkasse.

Så framåtskridandet av Födelsedagen: tjufem pers i en polsk källare! Förhandlade just om priset på bisongräsvodka och diskuterade kynnet hos spontant uppdykande trubadurer. Hoppas bara att alla barnen, alla barnvakterna och alla föräldrar som ska komma blir och håller sig friska.

Sen slår det mig att jag måste vaccinera mig mot Gula Febern. Om jag nu ska åka till Kenya.

Efter Bolibompa kommer Bildning

Bra saker med att ha barn och bli av med fjärrkontrollen.

Man kollar Bolibompa på Barnkanalen.
Man låter TV:n stå på och hittar inte fjärrisen.
Man fångas plötsligt av en fantastisk dokumentär:
Man visar filmen om debatten mellan Norman Mailer och bland annat Germaine Greer om kvinnors frigörelse efter hans nedvärderande artikel i Harper's Bazaar. Fantastiskt!
Man blir glad och ens feministiska gnista tänds åter.
Man känner sig en smula mer bildad.

Härliga årstid...

Härliga årstid...

Uttryck från säck till påse

Dottern 2,5 år: -"Mamma, vet dy, Ilippa kjäktes i lunsen!"

Jag: -"Usch då!"

Dottern: -"Ja, de va inte så tjevligt!"

Utmaning: Sjätte bilden i sjätte mappen

Det var den här. Från Åre 2003. Hahaha. Jag ser inte klok ut. Och maken är en säl och åker bräda. Utmaning från Lowejko.

Jag utmanar alla i min högerspalt!

Sköna söndag

Nu har maken dragit till London och jag spelar kula med barnen i vardagsrummet. Efter det ska vi måla, klippa mönster i papper och leka med lera. Mina tankar ligger dock på den mindmap av sjukt-mycket-grejor jag i frustration upprättade imorse över allt jag/vi måste göra. Men energin är så låg att jag knappt orkar sätta korken på pennan efteråt.

Fest ska planeras, hjälm ska hittas och namnmärkas och tas med till pulkaåkningen på dagis (hjälmtvång för stjärtlapp!), nya långkalsonger inhandlas, monstertvätten vikas och läggas in, fyraårskontroll på BVC bokas om, mitt styrelseuppdrag i föreningen tarvar engagemang inför årsbokslutet, måste kolla resor till Skåne över påsk, och en massa annat gegg.

-"MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!! - Kommer du inte nån gång! Carla har målat på väggen och Klante kom och spillde ut ditt kaffe på mattan!"

Melodifestivalen

Just nu struttar det runt en blondin i lårhöga lackstövlar och sjunger nåt obegripligt på grekiska på min TV-skärm.

Ska det va såhär?

Herr C har planterat

Herr C har planterat smuggelgodset i finfina ytterfoder (det heter ju inte krukor tydligen...) från Waldemarsudde.

Panduro har 70% rea

Situationen tarvar en stark Gimlet efter middagen samt kraftigt med ångestdämpande shopping via nätet. Panduro är min drog när jag inte har nåt bättre för mig att shoppa - finns alltid en pärla eller knapp eller ett snöre jag kan intala mig att jag behöver.

Ettan nere för räkning

Efter hemkomst från Sumpans badhus uppmättes en rektaltemperatur på Ettan på hela 39,3 grader Celcius. Nu är alltså båda barnen sänkta i feberfrossa. Och imorgon åker maken på jobbresa till London fyra dagar. Jag känner begynnande kli i halsen. Det är verkligen sjukt skönt att vara hemma igen.

Sug

Sug

Terapi

Men bra saker förstås.
Som tiden hos S, med en kopp latte, nära till pappersnäsdukarna, ett tänt ljus.
Blå stilla himmel utanför.
Stora slagiga havet inuti.

Välkommen-hem-kortet från modern kom som ett brev på posten (det gjorde ju bokstavligen det).

Jag fick en ullig filt att lägga på magen, hålla om hårt, alla känslor inuti och där bakom. Intellektuellt är jag "klar", känslomässigt bara i början.

Hur känns det, frågade S när tiden var ute och jag skulle ut i verkligheten.
Ont men bra, svarade jag.

Home sweet home

Kyla, mörker, jetlag, unge med 40-graders feber och frossa, sjukt mycket jobb. Home sweet home, my ass.

Sturebadet mitt på dan

Jag utnyttjade ett fem år gammalt presentkort på Sturebadet idag, var "tvungen" eftersom det gick ut, annars kan man ju kanske tycka att jag borde vara rätt genommasserad vid det här laget.

Hursomhelst var det naturligtvis gudomligt skönt, och i en helt annan klass än den thailänska strandmassagen där madrassen luktade en smula unket av gubbsvett och tantgump.

Men det som slog mig, såhär i tider av finanskris, varsel och arbetlöshet - stället var fullsmockat av folk! Det tränade trettioårnånting killar i gymmet, det simmade par i bassängen, i varje relaxstol satt män och kvinnor i sin bästa ålder med halvslutna ögon och sippade på ett glas vatten eller bläddrade i ett magasin.

Hur har dom tid med det? Mitt på dan!

Jag..? Näej, jag ba, jag hade lite friskvårdtimme, tror jag.

Jobbe

Jag är så jetlaggad så att jag ser dubbelt, och jag har ägnat dagen åt att sortera fyrahundrafemtiotre mail i prioritetsordning. Dottern hade sovit middag tre gånger på dagis och sonen stortjutit över den femgradiga kölden imorse.

Måste gå och lägga mig nu, och fundera på vårens galenskaper. Som att jag förmodligen åker till Kenya om ett par veckor.

Barn i Bangkok

Tur att vi var själva på happy hour i James Bondbaren med plexiglasäggen.

Smuggelgods

Maken smugglade in tolv orkidéer i resväskan. Nu har han handlat mossa och bark och ska försöka replantera dom.

BKK - ARN

Från 35 plus till 5 minus.
Det är en sjuk chock för kroppen.

Bangkok var halvbra. Kanon för ensamresande par, alltid en extrem påfrestning för familjer med småbarn. Även om vi som vanligt helgarderat med "Nai Lert Park, a Raffles International Hotel". Flodbåt på klongerna, stora nattmarknaden och lite shopping hann vi med. Precis innan vi åkte ut till flygplatsen fick stora sonen sprutdiarré.

Sen landade vi på Arlanda, med grav sömnbrist, frös som fan och sumpade tre väskor inklusive min handväska med telefon och plånbok. Gudarna är dock snälla och lät nån vänlig själ lämna in allt orört på hittegods.

Helkväll på byn

Vi fick barnvakt och drog ut på byn:

Snäckor, kilovis


Fyra jätteräkor i falukorvsformat, utvalda att halstras i vitlök


Färdighalstrade


Personalen på JOJO's


Cyklade efter middagen vidare och hamnade på thaifest med karaoke,
maken och fru Palm i bild till höger. Bjöds på mekongdrink och puffar.


Jag i thaiklänning med en väldigt liten man


Cyklar hem och försöker komma ihåg vänstertrafiken

Utflykt till Koh Thalu

Paradisstrand tjugofem minuter med speedboat från Ban Phe


Vi var först på ön (innan ryssinvasionen i stringkalsong)





Som hämtat ur en reklambroschyr


Syskonen


Changhagga på g (och med fin tårtfond)


Mamman lite nojjig under slagig hemfärd

Tisdag i Thailand

Här är allt bara bra.


Beach camp




Hyddlunch på stranden


Middag på schysst resto, barnen går loss i loungen


Gatan i Mae Phim


Chokladmilkshake


Sossastina osså


För jag har blommor i mitt hår

Möten

Man sitter på en liten restaurang i en liten fiskeby tusen mil hemifrån och hör plötsligt den nyans av en dialekt som hör till den lilla ort där jag är uppvuxen. Smygvänder mig om och JAJJEMEN, visst är det så att arton års dialektal kalibrering aldrig slår fel. En gammal parallellis från högstadiet, på blixtsekunden kände jag igen henne trots att det var nästan tjugo år sen. Ridå.

Sen tre dagar senare. Vi valde stranden tio minuter med bil bort. När vi etablerat vårt läger med handdukar och parasoller och leksaker och kylväskor så hör jag samma dialekt fast i manlig stämma. Bligar under slokhatten och JAJJEMEN, visst är det samma sällskap som nu ligger mindre än två meter ifrån oss.

Gör nåt jag aldrig brukar, stegar fram och frågar om hon är från Höllviken. Jodå, hon kände igen mig också, och vips står vi och pratar om Thailand och livet och barn helt otvunget, även fast vi som femtonåringar knappt ens pratat med varandra. Hon var väl cool och jag var det inte, eller nåt. Nu är vi båda bara medelålders småbarnsmammor med kejsarsnitt.

Det är så mycket jag önskar att jag förstod som ung.

Att vara fyra år

Fyraåringen går igenom en mycket känslosam fas just nu.

Det är dagar då han gråter plågsamt stora tårar av ren och skär längtan efter sin bästa kompis på dagis; hans hjärta liksom brister och vi ringer upp. -"Jag älskar dig T!, och jag saknar dig jättemycket", hulkar han till bästisen i luren. Mamman och pappans ögon tåras också.

Det är kvällar då han vill prata om döden. När man dör, varför och var man hamnar. Om farmor är en stjärna på himmelen. Om man kan prata med henne. Om pappa saknar farmor jättemycket. Tystnad. Sen, sonen som aldrig träffat sin farmor, -"Jag saknar också farmor jättemycket".

Och mitt hjärta sväller, och svämmar över, av kärlek till denne lille tåtrippande man som funderar så mycket. Och han frågar, frågan, att vi ska väl aldrig dö mamma, och jag svarar med djupt bortsväljd klump i halsen. Nej, älskling, aldrig aldrig aldrig.

Outside the box

Efter att ha läst en självrannsakansbok om att befinna sig i eller utanför "boxen" så ska jag erkänna följande.

Dom där norrlänningarna från Boden visade sig faktiskt vara väldigt trevliga. En smula förutsägbara ("måg-jäveln", "käringen", "jaktlaget", "bög") men helt ok som grannar.

Dessutom har dom vid det här laget både fått en smula färg och promenerat av sig ölen.

Nä, nu är det dags för trefikan. Zoega's Skånerost och danska småkakor.

Chang

Chang är elefant på thailändska. Dags alltså för lite elefant trekking. Vi körde kortast möjliga - tio minuter för femtio spänn och det var fullt tillräckligt. Jag höll ett krampaktigt tak i räcket och höll den andra armen som ett järngrepp om sonen, försökte att inte röja min rädsla över att sitta taskigt fastspänd på ett jättedjur utan safety och skumpa runt i vatten och prylar. Snubben som styrde snabelbiffen satt på huvudet med benen i kors och parerade både stup och lerhalka. För tio spänn extra fick man mata elefanten med banan. Turistfälla - bock.

Inte så smolkish!

Det blir en dag på stranden...


Som är milslång


Fried rice chicken och lek



Vår "pickis" som vi hystar upp ungar och strandgrejor i och drar ner på beachen


The C family



Knut fångar småkrabbor


Carla blir tagen på bar gärning i sitt brödsnattande


Kall Singha och prawns black pepper



Tre familjer har äntligen utfodrats

Smolket

Och så dags för lite smolk.

Igår anlände en busslast med blekvita, lönnfeta norrlänningar från Boden som högljutt installerade sig i vårt grannhus. Och här snackar vi hus som ligger på tre meters avstånd från varandra. Det tog två sekunder innan första pysljudet hördes, och vips fick vi sex skrålande öldrickande grannar. Igårkväll gjorde dom om barnpoolen till norrländsk badtunna och satt spritt naked, med propellrarna i fritt flyt och groggande.

Japp.

Det, samt en monsterspindel i duschen, två sura pensionärer som påpekar för alla nyanlända att dom verkligen måste duscha innan dom hoppar i poolen, och min nackspärr. Det är smolket.
Idag drar vi till Kim's beach.

Hi party!

Ikväll blir det party på vår terrass! Tredje familjen är nu på plats, och i förrgår kom även Knuts babysimkompis morföräldrar (!) hit. This is the buffet menu:

* Yam Wunsen - Spicy glass noodle salad with seafood and vegetables
* Laap Gai - Mint and coriander salad with minced chicken
* Panaeng Gai - Red curry with chicken and chili, basil leaves
* Gai Pad Med Mamuang - Chicken with cashew nuts
* Po Pia Tod - Spring rolls with glass noodles with plum sauce

Iskalla Chang på is.

Natten är ljum, barnen sover, vad mer kan man begära?

Första februari

Har spenderat dagen poolside under slokhatt och glajjor men lyckades ändå bränna anklarna. Trots spf30.


Började läsa låneboken från vännen B, om vår tids stora problem - "self-deception". Samma koncept som Kay Pollak och dom andra, men i en amerikansk storytellinganda som känns bra; vi befinner oss alla i vår egen lilla box, oförmögna att se att problemen vi ser omkring oss beror av oss själva och vår egen inställning.

Och så läste jag just ut Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra", en självutlämnande betraktelse från en kille uppvuxen i Djursholm som flyttar med sin familj till Tensta. Jag känner rodnande igen många saker från min egen uppväxt (i helt invandrarfria villaförorten Höllviken, söder om Malmö), samma sorts värderingar hos ungarna, samma funderingar. Och jag känner rodnande igen resonemangen när man fortfarande (trots vidsyntheten med åldern...) väljer mönsterpassade alternativ; lika barn leka bäst och hela den biten. Och att svensken gärna vill integrera sig, men inte till vilket pris som helst.

Finns mycket att säga om det här, men med tanke på att jag inatt drömde dels en hel åratals lång historia om att Mikael Persbrandt stötte på mig och vi blev ett par tills dess att det kom fram att han misshandlat sin f.d tjej (och jag fick vittna i rättegången!), dels att jag hade en familjeterapisession med min mamma och min psykolog som urartade i nåt slags kafkanskt surrealistdrama, så bör jag nog istället gå till sängs nu och invänta nattens äventyr.