Man sitter på en liten restaurang i en liten fiskeby tusen mil hemifrån och hör plötsligt den nyans av en dialekt som hör till den lilla ort där jag är uppvuxen. Smygvänder mig om och JAJJEMEN, visst är det så att arton års dialektal kalibrering aldrig slår fel. En gammal parallellis från högstadiet, på blixtsekunden kände jag igen henne trots att det var nästan tjugo år sen. Ridå.
Sen tre dagar senare. Vi valde stranden tio minuter med bil bort. När vi etablerat vårt läger med handdukar och parasoller och leksaker och kylväskor så hör jag samma dialekt fast i manlig stämma. Bligar under slokhatten och JAJJEMEN, visst är det samma sällskap som nu ligger mindre än två meter ifrån oss.
Gör nåt jag aldrig brukar, stegar fram och frågar om hon är från Höllviken. Jodå, hon kände igen mig också, och vips står vi och pratar om Thailand och livet och barn helt otvunget, även fast vi som femtonåringar knappt ens pratat med varandra. Hon var väl cool och jag var det inte, eller nåt. Nu är vi båda bara medelålders småbarnsmammor med kejsarsnitt.
Det är så mycket jag önskar att jag förstod som ung.
7 kommentarer:
Bra inlägg!
Det är så märkligt med dessa möten i livet. Och varje gång jag gör det, "stegar fram" istället för att titta bort, så ger det ju oftast nånting bra.
världen är liten. Bra initiativ av dig, man ångrar sig aldrig efter att ha stegat fram. Bra. Mycket bra!
Modigt! Jag ska tänka på ditt inlägg nästa gång det händer mig.
Jag utmanade dig på min blogg...=)
Ja jisses vad man önskar att man förstått som ung. Och vad mycket man önskar att man ska kunna förmedla till sina barn, men som man samtidigt vet att det kommer aldrig aldrig gå. De måste lära sig det själva.
Brukar också vara bra på att placera in folk på dialekten. En gång lyckades jag med att placera en tjej i Gantofta ("förort" till Helsingborg) för hon pratade precis som min kompis som kommer därifrån.
I april har vi 25-årsjubileum med alla niorna från 1984 i Karlstad. Då skall jag också våga stega fram.
Skicka en kommentar