Fyraåringen går igenom en mycket känslosam fas just nu.
Det är dagar då han gråter plågsamt stora tårar av ren och skär längtan efter sin bästa kompis på dagis; hans hjärta liksom brister och vi ringer upp. -"Jag älskar dig T!, och jag saknar dig jättemycket", hulkar han till bästisen i luren. Mamman och pappans ögon tåras också.
Det är kvällar då han vill prata om döden. När man dör, varför och var man hamnar. Om farmor är en stjärna på himmelen. Om man kan prata med henne. Om pappa saknar farmor jättemycket. Tystnad. Sen, sonen som aldrig träffat sin farmor, -"Jag saknar också farmor jättemycket".
Och mitt hjärta sväller, och svämmar över, av kärlek till denne lille tåtrippande man som funderar så mycket. Och han frågar, frågan, att vi ska väl aldrig dö mamma, och jag svarar med djupt bortsväljd klump i halsen. Nej, älskling, aldrig aldrig aldrig.
6 kommentarer:
Åååå - vad jag känner igen allt det där i din text.
Samma sak här.
Har era fyrisar träffats nångång?
Åsa: Nix. En fd hemmamammefyris och en karriärhäxefyris - hur skulle det gå liksom!? ;-D
Fru Kaos: Eller vad säger du?
Haha, förmodligen alldeles utmärkt :-)
Vi får väl ta en playdate.
Det kan bli kul.
Jag kommer att klä min pojke i blått och min flicka i rosa.
Sen ska jag noga gå igenom att det är viktigt att skilja på manligt och kvinnligt genom färger och att de gärna ska förklara det för K och C ;-)
Min kompis son (nu 11 typ) hade mycket sådana funderingar som fyra-femåring. Han frågade mycket om min pappa som dog då, vilket var den bästa samtalsterapi man kunde tänka sig. En dag när vi sitter i deras kök säger han allvarligt:
- Mamma, det är inte farligt att dö. Men ganska onödigt.
Skicka en kommentar