tisdag 24 februari 2009

Sjöhästen på vår gata i stan

Knut gillar ju som sagt sitt dagis.
Gillar är ett modest ord i sammanhanget.
Han älskar dagis. Och jag förstår honom.

Sen vi kom tillbaka från semestern har han fått tokbryt när vi hämtat honom, vi kommer "för tidigt", han har inte "lekt klart" och vi "förstör allt" och "varför måste jag gå hem när S och K får vara kvar??".

Idag hade dom varit i stora pulkabacken vid Kampementsbadet och åkt brant och fort på pulka och stjärtlapp hela förmiddagen, sen bjöds det hemlagad bouef bourgignon till lunch, efter det var det syprojekt och alla barnen broderar nu små dukar som stolt visades upp. Hembakade semlor och halsbandstillverkning. När jag kom satt sonen djupt koncentrerad och trädde pärlor. Blev djupt besviken över att jag kom redan halv fyra. Han hade ju inte hunnit nånting juh!

Kanske är det självbedrägeri, projicering, kanske är det det. Tillvänjning redan vid späd ålder? Men jag mår verkligen bra av att barnen trivs så bra, och jag saknar helt det dåliga samvete som man ibland pådyvlas över att lämna sina barn på dagis, särskilt om det är mer än trettio timmar i veckan.

Dottern, som var hemma sjuk idag och vi har verkligen haft en mysdag, utbrister vid hämtning av storebror: -"Mina kompisaj! Jag haj inte febej, jag haj inte febej, imojjon fåj jag gå på dagis väl??"

2 kommentarer:

Bloggerskan sa...

Åh vad underbart detta låter i en dagisvurmares öron. Har faktiskt aldrig hört någon med dagisbarn säga någon annat än att ungarna tycker det är kul. (Själv tyckte jag det var sådär, men jag började ju först vid fyra års ålder typ.)

Kaos-Anna sa...

Det är tur att du fyller år idag - annars hade jag huggit som en jävla kobra ;-)