Nu har vi sett Nicke Nyfiken hundra gånger. Och sonen är inte nöjd än. Han vill om och om igen se särskilt scenen där Nicke blir tillfångatagen i en bur och hemskickad till Afrika, men mannen i den gula kostymen räddar honom på slutet. Sonen gråter. Vi gråter för att sonen gråter, för att han uppvisar sådan empati och för att vi själva minns känslan. Nicke är min nya vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar