På tunnelbanans röda linje i den arla morgonstunden finner jag mig plötsligt sittandes snett emot en gammal grundskoleklassis som jag inte sett på säkert femton år. Jag känner igen henne direkt. Vi var inte såta vänner, snarare tvärtom.
Vi låtsas såklart inte om varandra. Jag smygtittar på henne genom reflexionen i fönsterrutan. Jag ser att hon sneglar på mig. Jag kommer på mig själv med att hålla in magen, flasha vigselringen, småle nöjt för att liksom verka... lyckad. Som att jag har lyckats i livet. Barnsliga "kolla-på-mig-nu-va!"-grejen. Pinsamt.
När jag gick och tänkte på det senare här hemma, med magen pösande under nerfläckade hemmatröjan, kändes det lite Jonas Gardellskt. Att äta kall överbliven falukorv direkt från stekpannan när barnen har somnat känns inte som definitionen på en lyckad människa.
Men framförallt - vad är det för djupt förträngda mekanismer som gör att jag bryr mig en sekund om vad en gammal sketen grundskoleklassis tycker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar