Det Otroliga

Det måste vara nåt i den kvavfuktiga luften. Just som jag skulle blogga om det Otroliga som inträffat idag läste jag om samma sak på S's blogg.

Vaknar 07:46 av att en liten tjej sitter och klappar, ömsom mig i ansiktet ömsom i sina händer. Maken snarkar. Det är dödstyst i lägenheten, men inte den sortens tystnad som indikerar smyguppgång med sockerskålstömning av storebror, utan en alldeles normal tystnad.

Något stämmer inte. Jag har inte varit vaken inatt. Inte en enda gång. Tittar på maken. Petar på honom menande. Han blinkar yrvaket och tittar tillbaka.

Båda barnen har för första gången i världshistorien inte vaknat en enda gång på natten! Det kanske inte låter som nåt särskilt för den barnlöse, men för den som under tre års tid blivit sömntorterad med ideliga nattuppvak och helt bisarra morgontider ter sig detta som Nirvana. Halleluja!