Årets akrobatiknummer

Kastade mig ut i det dödsföraktande numret "Köpa Nya Jeans" och hoppades på att storleken var samma som förra året.

Anlände till Solo på Normalmstorg där den rutinerade tjufemåringen granskade mina gamla slitna uppifrån och ner och sa -"Mhm. Det är Hex DC va? Förra årets? Du köpte dom otvättade och kolla på dom nu! Helt blekta! Och du vill ha en par likadana, eftersom Acne är mer dressade. Åkej... Här! Och här har du Acnes senaste, lite smalare, och så får du ett par Nudie med dubbel stretch i en storlek mindre."

Det gick verkligen inte att dra upp blixtlåset.

Peppmannen kom tillbaka. -"Perfekt!! Precis sådär ska dom sitta. Du har bara glömt det sen sist. Om en vecka sitter dom så du kan andas igen. Lovar!"

Jag älskar dom här jeansnördarna i tjugofemårsåldern. Dom kan allt! Dom ser igenom mig, dom vet vad jag har och vad jag vill ha. Tio minuter tog det i affären. I love.

Sällsynta dagar och nya tider

Ett styck korttidskräksjuk son och en sällsynt VAB-dag.
Struntande därmed i att duscha, och lämpande av dottern på dagis medan sonen låg nerbäddad i dunet framför TV:n med Lorangafilmen. Instruerad i hur han skulle göra för att ringa mig om något hände de tio minuter jag var borta.

Suckar och himlande ögon när jag för tredje gången övertydligt förklarade vilken knapp han skulle trycka på och öva. Uppfödd med Nintendos, Ipads, Wii och tre fjärrisar till TV-systemet behöver man knappast instruktioner från en tekniskt överårig moder.

När det då ringde på vägen från dagis var det bara för att kolla om jag kunde köpa med mig "lite kall cola och gärna nuggets om dom har"...

Matkomfort vecka 2

Baslådan förra veckan var helt ok. Fiskgrytan baserad på ratatouille var bäst. Saknade generellt grönsaker till de andra rätterna, men insåg sen att det skulle man komplettera med själv.
Premiumlådan kom nyss och innehåller lite lyxigare råvaror och inkluderar också grönsaker och tillbehör som exempelvis nybakat surdegsbröd. Gillar redan bättre.
Veckans meny blir således:

- Knaperstekt torskfilé med parmesanstuvad blomkål och rårivna morötter

- Kycklingroulad med hemlagad pesto, coctailtomatsallad och pasta

- Gulaschsoppa på ekologiskt nötkött med kummincrème och surdegsbröd

- Grillad fläskkarré med äpple, katrinplommon och rödlök samt ugnsbakad potatis

Allt låter gott! Och allt tar 5-15 min att laga eftersom det mesta är klart.
Återkommer med recension.

Trettiosju

Idag är jag exakt hälften så gammal som min mamma. Lika gammal som hon var när hon fick mig. Jag tänker på bilden av henne i Farah Diba-frisyr och röd kostym sittandes med mig i famnen utanför den nybyggda sjuttiotalsvillan där allt var kalt och nybyggt. Inte ens vägarna hade hunnits asfalteras. Vad kände hon? I vissa bildvinklar är ansiktslikheterna slående.

Idag trettiosju. Kan jag verkligen bli äldre? Inte det att jag har något emot ålder, men mer att klyftan mellan siffran och den mentala bilden inte går ihop inuti. En smula patetiskt, jag vet.

När slutade jag egentligen dansa och varför? Blir tydligt när spellistorna jag gör för powerwalken bara innehåller låtar daterade nittiotal.

Kaffe på sängen imorse av en familj jag håller så innerligt av. Små prassliga hemgjorda presenter. Kärlek.

Men själva årfyllandet ger mig ingenting. Bara dessa tankar, och en slags saknad och ångest, tid som gått, tid som finns kvar.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Falling down

Ja, jag känner mig lite som Michael Douglas.
Galenskapen. Som ständigt bubblar men med våld hålls på rätt sida den knivskarpa gränsen, men så händer det nåt.
Nånting händer och ett stort svart hål öppnar sig där man just stod stadigt rotad med fötterna i sin självgoda mylla.

Där befinner jag mig.
Stannade förvisso på en avsats, men dinglandet är ett faktum.

Att vakna upp en dag och undra "vilka är dom här, är detta mitt sammanhang, vem är jag och vad gör jag här?" är så långt mer läskigt än jag kan beskriva.

Och om det beror på turbofarten med vilken jag navigerade genom livet under hösten, eller en begynnande medelålderskris, vet jag inte.

Jag vet bara att jag under en nanosekund seriöst överväga att rymma med en kolsvart cirkusarbetande transvetit till yttre Mongoliet och starta en tikibar i söderhavet.
Den grejen.
Då förstår ni kanske allvaret.

Spegel spegel

Ha ha. Jag verkar ju helt galen och självcentrerad! Jag får väl bjuda på det helt enkelt. Kanske ett utslag av den galenskap jag just nu går igenom brainwise. Eller också bara en vanlig jädrans hederlig medelålderskris.

Så mycket bättre

Var tvungen att gå och verbalhångla upp min frisör idag. Jag tror jag kan ha gjort hennes dag med mitt totalt hämningslösa hyllande. Men seriöst. Jag brukar oftast vara missnöjd när jag går från frisören, möjligen halvnöjd. Tror detta är första gången ever jag vaknat upp och insett att det inte bara var en fönad stylad illusion.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Front view

Ny fripp

- Posted using BlogPress from my iPhone

Saxdax

Imorgon saxdax hos coola Maja. Tänkte satsa på nåt sånt här, även om jag är smärtsamt medveten om att jag förstås inte kommer se ut sådär...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vårskocraving

Vill ha, vill ha, vill ha!

Bild: www.modcloth.com

Uppdaterat: Beställda!!

Sontag

Söndag och huvudvärk. Har haft den några dagar nu och vet inte om den beror på nån infektion nånstans eller mitt lågintensiva penicillin eller nåt helt annat.
Dottern på balett med skorna noggrant packade i väskan och flätorna uppsatta högt på huvudet.
Är orolig i själen, kroppen. Fryser. Jag har sådana dagar.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tar tillbaka allt och hävdar motsatsen :-)

För att vara lite schizofren i sammanhanget också:
Ja, det har gått svinbra att vara själv med ongarna en vecka, men för att vara ärlig och frank så Gudars vad trött jag är på barn! Rent generellt.

Jag kan liksom bli helt matt av barns (ja, mina barn nu alltså, men jag gissar att det gäller barn i allmänhet) extrema självcentrering och bristande impulskontroll. Omedelbarheten med vilken dom tror att minsta nyck ska tillgodoses. Perspektivlösheten. "Bortskämdheten". Tjatandet. Guldfiskminnet. Den selektiva hörseln.

Så. Där kom det. Ut med det onda. Men så känner jag. Och DET är ju naturligtvis ett utslag av att gnuggas mot varandra en vecka utan respit. Och det har inget att göra med kärleken och ljuvligheten som utgör basen i vår relation.

När jag får så, så...

Resorna alltså. När jag reser mycket får jag smått panik. När det är långt till nästa resa inträffar detsamma. Balansen är hårfin. Jag älskar att resa. Lagom. Nästa tur går till Cannes, i början på mars. Sen blir det nog Abu en sväng i april. I höst kan det bli hårt igen, då trängs Toronto med Qatar med Delhi med Tokyo och Johannesburg. Jag åker inte på allt. Hoppas nog både jag och maken.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En silikonig gräsänksvecka snart till ända

Och gudars vilket breakthrough.
Once again: Jag är så sjuhuhukt tacksam över att vara förbi bebisåren!

Det har gått så silikonlätt att vara ensam med dessa två ljuvligheter i en hel vecka att jag faktiskt undrar lite över dom som drar in hela släktkavalleriet så fort den ene åker bort en dag.

Nej men det har helt sant varit bra. Den bästa dagen nästan den när jag fick hem tre barn. Planering är såklart A och O. Att man har mat hemma och vet vad man ska käka. Och det är en fördel att inte ha inbokade morgonmöten utan kunna köra lite slack på instämplingtiden till Verket om mornarna.

Imorgon kommer den förlorade fadern hem från en, vad jag förstår, fan-tas-tisk utrikesresa till Staterna. Jag kommer förmodligen kunna uppbringa både ärligt glada miner, relativt organiserat hem och mat i kylskåpet.

Down the dra-ha-hain

Råkade köpa en vaxpenna till ögonbrynen för 230 spänn idag.
Ja, men precis. Helt onödigt, egentligen, jag kan lika gärna ta lite hårvax på en gammal tandborste.
Håller mina oplockade ögonbuskar på plats lika bra.

Men nu blev det en svindyr liten penna enkom tillverkad för detta ädla syfte.
Och genast kändes denna lite halvtrötta onsdagseftermiddag en smula mer dekadent och konsumtionspervers.

Tio minuter total fasa

Jag hämtar dottern på dagis. Hon klär på sig och går ut på gården utanför. Vi ska strax gå och hämta storebror på skolan tvåhundra meter bort. Jag blir fast ett par minuter i ett samtal med en dagisförälder. När jag kommer ut ser jag dottern pila runt hörnet. Det händer ofta. Det finns inga bilvägar mellan dagis och skolan och hon springer heller inte ut på gatan, det vet jag, så jag är inte orolig.

Men när jag rundar hörnet är hon borta. Jag ropar lite försiktigt och fortsätter gå långsamt upp mot skolan. Tänker att hon sprungit i förväg upp till storebror. Vill visa sitt oberoende. Överallt är det vitt vitt och jag borde ha sett hennes svarta overall och röda mössa längre fram, men kanske var hon snabb idag.

Uppe på skolan finns ingen lillasyster. Paniken börjar gripa tag i mig. Jag ropar åt sonen att slänga på sig jackan och skorna och springa ut och leta. Han rusar ut utan mössa och vantar med oroligt storebrorshjärta. Jag springer ner till gatan, runt husen, ropar, spejar, medan hjärtat snörper ihop sig och paniken tränger på.

Tänk om hon av misstag sprungit ut på gatan och blivit påkörd?
Tänk om någon dragit in henne i en bil?
Tänk om hon fallit ner i ett hål, en brunn, en snöfälla?
Tänk om...

Men nej. Det är så ofattbart otänkbart fruktansvärt att så kan det bara inte vara.
Och hur som helst så måste nån hjälpa mig att leta.
Jag springer tillbaka till dagis med sonen tätt i hälarna.
Och där - där utanför står hon. Rödgråten och förstörd av skräck och ånger.

Lilla fröken kavat hade sprungit och gömt sig på klassiskt fyraåringsmanér. Bakom en stor snöhög mellan några hus. Och när hon tittat fram fanns ingen mamma där. Mamma hade hunnit upp till skolan. Hon hade sprungit och letat efter mig och när hon inte hittade mig var hon i alla fall redig nog att gå tillbaka till ett känt ställe - dagis - där hon återfanns av kompisens mamma.

Det blev en hulkig gråt- och kramåterförening.

Så nej. Inget hemskt hände.
Men det var långa tio minuter av total och iskall fasa.

Tankar

Vattenångan står som ett amerikanskt jultomteskägg ur skorstenen borta på Värtaverket. Jag har sett det driva förbi hela natten. Rimfrost på fönstren och i bilen som skulle parkeras om imorse. (Jag hatar att parkera om bilen och gör det bara i yttersta nödfall när herr C är bortrest. Och måste jag så gör jag det mitt på dagen när gatorna är som tommast.)

Förskolan aviserar på morgonen om köldchock och därmed innelämning för första gången på flera år. Lovikamössan kliar i pannan och näsan är röd och liksom bedövad. Dotterns overall prasslar av förfrusen polyester.

Utmanar mig själv i läsning, först en historisk roman om romarrikets uppgång och fall, sedan en rätt dåligt översatt biografi av John Lennons första fru Cynthia. Båda roar mig måttligt och utgör således en litterär utmaning.

All denna vinter utvecklar hos mig en patologisk hangup på sommaren. Semester. Sol. Värme. Sommar. Lantställen. Franska rivieran. Rosévin.

Kan vi inte hitta på nåt kul?

Köket

För nyfikna. Vi är otroligt nöjda.














- Posted using BlogPress from my iPhone

I min andra hälfts frånvaro

Jag är dålig på att vara ensam, har alltid varit.
Jag är som katten i lådan i kvantfysikexemplet: existerar bara om någon öppnar locket.
I frånvaron av yttre bekräftande interaktion existerar jag i nån slags vacuum.
I nån slags märklig apati.

Nu, med barnen existerande, är det lite annorlunda, men känslan hänger kvar som en svagt bedövande doft av narkos.

När maken åker över Atlanten.
Jag ska verkligen anstränga mig för att vara närvarande i dessa dagar, och inte bara få dem att gå.

Balett balett

Att dottern drivit detta av helt egen (nåja) agenda, hennes annars så ickeflickflickiga stil till trots, gör det ganska oemotståndligt. Hon tycker verkligen att det är roligt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Iphonebildbloggningsfråga

Är det nån som vet hur jag bloggar upp bilder från Iphonen hit??
Förut kunde jag mms:a med min gamla Ericsson till en speciell adress, men det verkar inte funka med Iphonen.
Och det finns ju ingen filhanterare så jag kan ju inte 'hämta' bilderna heller.
What do I do?

Slingor som känns

There are things.
Små saker i livet som ger enorm tillfredsställelse.
Värmegolv i badrummet till exempel.
Jag njuter varje gång jag bokstavligen sätter min fot där.

Lördag

Sanna Nielsen i en stålbur.
Pappa fyller 91 idag och lät glad på rösten.
Knut, min son, gråter över en annan morfar, sin fars morfar Elof och förmodligen för hans dotter också, vår farmor Anne.
Mormodern vädjar om nåt hon inte egentligen vill veta.
Brolle i brylkräm.
En make som åker till USA imorgon.
En porttavla som ska tryckas i bokstäver i.
Pressglas som man hittar i en låda från Malmö och blir glad över.
En annan låda med smurfar och care bears.
Nougatfärgade barn som snarkar i ap-pyjamasar vid mina fötter.
Små munnar som måste pussas.

Mina tankar om kollektivet

Varför är vi så rädda för det kollektiva?
För mig är det lösningen på mycket. Ett rationellt sätt att dela på uppgifter.
Vi är så rädda för att be om hjälp, och får vi hjälp när vi ber om den, ska det omedelbart 'betalas tillbaka' i tjänsteform.
Jo, jag är likadan själv. Bra kvinna reder sig själv. Var man sin börda. Osv.

Men betänk att alla människor gör nästan samma saker vid nästan samma tidpunkter dag ut och dag in. Och tänk om man kunde ta några saker, börja med några i alla fall, och köra stordrift. På alla ledder! Barnfamiljer emellan eller mellan generationer. I husen. Mellan grannar. Bygga system! Mathissar som på trettiotalet! Storkök i källaren!

Jag tänker vardagsmaten. Hämtning på skola och dagis. Skjutsning till aktiviteter. Helgaktiviteter. Semestrar. Ja, semestrar!

Men om vi börjar med maten. Istället för alla dessa populära matkassar (som även vi ska testa två veckor) så kunde man på söndagen i respektive hem laga en rätt som räcker till många. Storkok. Lasagne, gryta, ugnspanna, vad vet jag. Och så fördelar man rätten i matlådor som räcker till 4 pers. Sen byter man med fyra andra familjer och vips! har man hela veckans vardagsmat klar! Fiffigt va!

Vi har kört lightvariant till jul. Istället för att alla står i varsitt kök och trillar köttbullar så delar man upp det.

Jag ska smida vidare. Kanske tillsammans med en annan kollektivist jag känner. Snart förslag i ett hem nära dig. ;-)

Statusuppdatering

Föutom att smurfa kraftigt (= odla pumpor, blanda smurf-fars elexir och bygga nya smurfhus) så har jag just tecknat abonnemang på Matkomfort, packat upp åtta kartonger glas och porslin, kontaktat en long lost friend, köpt årets jeanskjol, skrivit en önskelista på Sephoras som medskickas USA-resande maken, hittat drömsoffan som är en smula för dyr, smurfat mer och ska med ett gäng indier på Gondolen imorgon.

Frågor på det?

Könsrollsträsket gör comeback

Det var lättare när barnen var mindre, att kliva runt sumpmarken och träsket kring "pojkar" och "flickor".
Plötsligt är dom äldre, och plötsligt är det en "sanning" att det skiljer "ooootroligt mycket" mellan könen. Folk går bara runt och säger så. Hela tiden. Helt oproblematiserande.

Det är nu folks skygglappar åker på. Konstaterandena som stannar vid just det, och aldrig kommer vidare till varför det är på ett visst vis. Biologiska sanningar som hej vilt extrapoleras till att förklara helt andra fenomen.

Det som fascinerar mig är det luddiga kring vart man vill komma med dessa lösryckta sanningar. Som när jag diskuterade kroppsliga skillnader mellan könen med en medicinskt bevandrad och klok vän. Men till slut undrade jag: "Ja, visst, det kanske skiljer i generell muskelmassa och vissa hormonhalter redan vid födseln - men vad är det man vill säga med det?" Vad ska jag med den informationen? Det är ju knappast musklerna som gör att det finns fler VD:ar som heter Göran än VD:ar som är kvinnor.

Så. Nu: Hur göör ni som har skolbarn?? Jag tycker det är fullständigt vidrigt med hur uppdelat det är redan, men hur gör man för att inte göra sig omöjlig? När den allmänna jargongen är att 'grabbarna lägger beslag på legot och bygger maskiner och tjejerna färglägger färdigutskrivna Hello Kitty-teckningar i råsa".

Kräkas.

En mops och den äran

Igår fick jag en mops! En svart med sammetslen päls och strasshalsband. Passar min kitschiga läggning som handen! Han heter Frank och står nu centralt placerad i vardagsrummet.

Men ännu viktigare än så: jag fick också en fin fin fråga från vännerna som renderade både en tår i ögat och ett varmt hjärta. Lilla fina Doris blir min guddotter på min födelsedag! Jag är jätteglad! Som att få ett bonusbarn fast med bara det gottaste.

Härlig helg som nu fortsätter med långkok och fler gamla goda vänner på besök i vårt stök.

Februarifredag

Nä men om man skulle ta och blogga lite.
Lider förmodligen av postprojektdepression.
Dessutom var jag ute och drack en massa öl igår vilket känns i skallen idag.
Och alla måsten bara sköljde över oss som en flodvåg när vi kom hem.
Ni vet. Ansökningsblanketter som ska in, simskolor som ska bokas och betalas, bankärenden, skolärenden, dagisärenden, hantverkarärenden, paket som ska hämtas ut, dansdräkter som ska inhandlas på särskilda ställen, läkarbesök som skjutits upp, knoppar som ska väljas och handlas.

Och så startar vi förmodligen renoveringsprojektfas 3 om två veckor. Känns skönt att få det gjort, men i ärlighetens namn börjar även jag bli lite utmattad.

Ser fram emot en färdigrenoverad lägenhet, allt iordningplockat (will never happen), jazz på stereon, en ljum bris från balkongdörren och en bra bok i soffan.
Ha ha.

Trevlig fredag!

Vuxna mänskor

Och det jag tyckte skulle bli roligast med att få min nya iPhone var att få bygga och odla min egen Smurf Village. Odla brysselkål och bygga gruvor och skicka ut smurfar i skogen för att spionera på Gargamel.
På sant.

Just nu har jag satt potäter. Tar tjufyra timmar att odla. Sen måste man passa skördetiden så att dom inte ruttnar.
I Dubban var jag uppe halv fyra en natt och skördade pumpor på utsatt klockslag.

Man börjar ju undra.