Jag är dålig på att vara ensam, har alltid varit.
Jag är som katten i lådan i kvantfysikexemplet: existerar bara om någon öppnar locket.
I frånvaron av yttre bekräftande interaktion existerar jag i nån slags vacuum.
I nån slags märklig apati.
Nu, med barnen existerande, är det lite annorlunda, men känslan hänger kvar som en svagt bedövande doft av narkos.
När maken åker över Atlanten.
Jag ska verkligen anstränga mig för att vara närvarande i dessa dagar, och inte bara få dem att gå.
2 kommentarer:
Känner som bekant igen mig. Jag har väldigt svårt för att vara den som allt beror på. Blir jättestressad av minsta lilla, så det är rätt tråkigt för barnen att vara en helg med mig. Som de har varit nu. Maken åkte i torsdags och kommer hem i morgon.
Det hade väl varit lite lättare om inte Fyraåringen varit kass i kistan hela tiden (d.v.s. utmanat min magsjukefobi hela tiden) och vi dessutom hade en fönsterrenovering som börjar i morgon. En dryg vecka med inte särskilt täta ersättningsfönster i sisådär -10° känns ju inte vidare inspirerande.
Jag med. Får huvudvärk, blir anspänd, svårt att fokusera.
Just nu känns det iallafall ganska bra, bättre än vanligt, men så har jag också en ovanligt lugn jobbvecka.
Skicka en kommentar