Mina tankar om kollektivet

Varför är vi så rädda för det kollektiva?
För mig är det lösningen på mycket. Ett rationellt sätt att dela på uppgifter.
Vi är så rädda för att be om hjälp, och får vi hjälp när vi ber om den, ska det omedelbart 'betalas tillbaka' i tjänsteform.
Jo, jag är likadan själv. Bra kvinna reder sig själv. Var man sin börda. Osv.

Men betänk att alla människor gör nästan samma saker vid nästan samma tidpunkter dag ut och dag in. Och tänk om man kunde ta några saker, börja med några i alla fall, och köra stordrift. På alla ledder! Barnfamiljer emellan eller mellan generationer. I husen. Mellan grannar. Bygga system! Mathissar som på trettiotalet! Storkök i källaren!

Jag tänker vardagsmaten. Hämtning på skola och dagis. Skjutsning till aktiviteter. Helgaktiviteter. Semestrar. Ja, semestrar!

Men om vi börjar med maten. Istället för alla dessa populära matkassar (som även vi ska testa två veckor) så kunde man på söndagen i respektive hem laga en rätt som räcker till många. Storkok. Lasagne, gryta, ugnspanna, vad vet jag. Och så fördelar man rätten i matlådor som räcker till 4 pers. Sen byter man med fyra andra familjer och vips! har man hela veckans vardagsmat klar! Fiffigt va!

Vi har kört lightvariant till jul. Istället för att alla står i varsitt kök och trillar köttbullar så delar man upp det.

Jag ska smida vidare. Kanske tillsammans med en annan kollektivist jag känner. Snart förslag i ett hem nära dig. ;-)