Mitt barn har minsann fått Elsas bok!

Och denna då. Att hålla på och bli en sån där förälder.
Tredje läxan.

I instruktionen står att barnen fått med sig en läsebok hem. Några har fått "Olas bok" och andra "Elsas bok". Knut har fått Olas bok. Bakpå boken står att Olas är den lättaste, sen kommer Elsas och svårast är Leos bok.

Okeeej... Så öppnar man boken och det är jättebokstäver och enstaviga ord av typen "Ola är en ko" "Ser Ola kon?" och två rader per sida.
Med tanke på att sonen högläser hela stycken i böcker vi har hemma så kändes det lite... basic. Med tanke på att somliga då fått Elsas bok som är lite mer avancerad undrar jag ju naturligtvis vilka exceptionella läsbegåvningar dessa barn är då jag ju tycker att mitt barn är utomordentligt duktigt på att läsa för att bara vara snart 7. Och när jag frågar honom säger han att jätteläsduktiga Lova i klassen också fått Olas bok. Kanske är det slumpmässigt utdelat? Eller noga uttänkt?

Jag vill ju inte vara en sån där förälder. Som helt utan distans tror att mitt eget barn är ett underbarn, överdriver dess förmåga tiofalt och därmed anser att han borde föräras de mest avancerade läromedlen som finns att tillgå. Han kanske inte är det? Han kanske har fått en bok som är lagom för hans nivå. Eller inte. Fröken kanske inte har sett hur duktig han är? Han kanske mörkar för att slippa svårare läxa? Konspirationsteorierna flödar.

Nädå. Men tendensen (hos mig) är tydlig. Hilfe!

Du-hu-huu ska skriva "SAAAARA"!

Å, när man själv mot allt bättre vetande dras med i barnets trötthetsloop.

Sonens veckoläxa. Men först ska han bara... äta. Kolla på Boli. Äta igen. Gå på toa. Pilla lite med nåt. Kissa. Och så vidare.
Kvart i åtta satte han sig äntligen ner. Och kastade pennan i väggen. Plötsligt kunde han inte skriva "Sara". Han som skrev en saga om en "tusenfoting" häromdan. Nu skulle jag skriva "Sara". Nä, jag skulle inte bara skriva "Sara", jag skulle göra läxan åt honom.
Eller hur.

Så plötsligt befinner jag mig i tornadons öga - det skriks och smälls i dörrar, snörvlas och bölas högljutt. Kastas pennor och sudd. Snoras. Bönas. Bes. Och så börjar vi om proceduren. Fyra gånger. Slutligen skrev han "Djävla Sara satt i den förbannade skogen!" och så var det bra med det.


(Nä det gjorde han såklart inte. Men det hade varit för situationen passande.)

Att få gå i skolan

Sonens skolstart genererar glädjepirr även i min lilla fjärilsmage.
Jag tyckte verkligen om att gå i skolan. Det har jag alltid gjort.
Något med oceanen av kunskap, snuddandet vid bråddjup av nödigt och onödigt vetande.
Lukten av nya suddgummin, vässade blyertspennor och böcker.

Blev därför så glad när unge herrn kom hem igår och så sjukt hett önskade sig en särskild sorts pennskrin som han hade sett någon i skolan ha. Ett skrin till bredden fyllt med färgpennor och trekantslinjaler. Klart mamma curlade fram ett sånt efter att ha letat igenom halva stan!

Det formligen skuttas till skolan. Så klart. Jag vet ju att det kommer komma andra tider; snöslask, taskiga kompisar, svåra läxor. Men än så länge pirrar det lika mycket i min mage som i hans av pur skollycka.

Tisdag i majs sista skälvande kvällstimmar

Inledde dagen med adrenalinpåslag i en dust med IT-chefen som tror att alla är trojanska hästar och konspiratoriska sammanslutningar som vill åt Den Heliga Skriften om Energieffektivisering. Jo. Visst. Så därför får vi inte göra nånting som kan äventyra denna helt missriktade säkerhetsparanoja.

Sen sadlar man om och blir God Moder som ska gå på nån slags skolvernissage som visade sig bestå i fem minuter visning av groteska gipsgrisar, ett halvt glas utspädd saft och några sorgliga förtorkade morotsstavar på en papptallrik. Festligt.

Efter det har vi haft legokatapulttävling och frågesport och nu sitter det trettio muppar i källaren och pratar om vem som är berättigad till det största förrådet. Muntert.

Hade jag varit barn hade jag aldrig varit ledig på lov

Fick påsklovsschemat från skolan.
Det är verkligen jättesynd om dom barn som ska vara kvar i skolan/på fritids nästa vecka:
Måndag: Utflykt till Humlan med picknick
Tisdag: Utflykt till Aspuddens parklek med mellis
Onsdag: Utflykt till Skansen med matsäck

Och på det få barn och många pedagoger.
Så onödigt att vara ledig på lov liksom.
När allt det roliga händer.

Könsrollsträsket gör comeback

Det var lättare när barnen var mindre, att kliva runt sumpmarken och träsket kring "pojkar" och "flickor".
Plötsligt är dom äldre, och plötsligt är det en "sanning" att det skiljer "ooootroligt mycket" mellan könen. Folk går bara runt och säger så. Hela tiden. Helt oproblematiserande.

Det är nu folks skygglappar åker på. Konstaterandena som stannar vid just det, och aldrig kommer vidare till varför det är på ett visst vis. Biologiska sanningar som hej vilt extrapoleras till att förklara helt andra fenomen.

Det som fascinerar mig är det luddiga kring vart man vill komma med dessa lösryckta sanningar. Som när jag diskuterade kroppsliga skillnader mellan könen med en medicinskt bevandrad och klok vän. Men till slut undrade jag: "Ja, visst, det kanske skiljer i generell muskelmassa och vissa hormonhalter redan vid födseln - men vad är det man vill säga med det?" Vad ska jag med den informationen? Det är ju knappast musklerna som gör att det finns fler VD:ar som heter Göran än VD:ar som är kvinnor.

Så. Nu: Hur göör ni som har skolbarn?? Jag tycker det är fullständigt vidrigt med hur uppdelat det är redan, men hur gör man för att inte göra sig omöjlig? När den allmänna jargongen är att 'grabbarna lägger beslag på legot och bygger maskiner och tjejerna färglägger färdigutskrivna Hello Kitty-teckningar i råsa".

Kräkas.